Cascatabacken var askul. Jag vägrade att testa den sista, brutala stigningen på 2,8 km och 155 höjdmeter innan tävlingen. Jag ville uppleva den på riktigt i loppet. Det var ett bra beslut. Folk skrek hela vägen och man glömde bort att man var trött. Jag hade förresten 10:e bästa tid uppför backen, före många fina namn. Se delresultat här.

Marcialonga är 70 km långt och börjar från Moena med att klättra 300 höjdmeter på 18 km till Canazei, där det vänder och droppar 500 höjdmeter på 45 km ner till en ny vändning strax utanför Cavalese. Sedan går det 4 km svagt uppför innan den häftiga avslutningen.

45 km ”nedför” innebär naturligtvis att glidet är av enormt stor betydelse. Jag tror ungefär hälften av topp 50 körde ovallat, de flesta på klassiska skidor. Jag valde däremot att använda fästvalla. Första milen är ganska tuff och jag kunde inte riktigt lita på att mina muskler skulle orka staka sju mil.

Marcialonga banprofil

Brikoglider och burkvalla
Brikomannen Lars-Olof Steen – far till bloggkungen Adam och cyklisten Jonathan – vallade mina skidor. Glidet blev en jäkla massa Brikogrejer som jag aldrig hade hört talas om. Det jag lade på minnet som han tjatade förbannat mycket om var en Glide Wax Base Cleaner (typ), som man penslar på glidytorna för att rengöra belaget från alla pulver och glidvallor som ligger kvar sedan gammalt. Det verkade ganska vettigt. Sedan snackade han om en typ av spray han använde i samband med pulvervallning, vilket tydligen skulle skydda belagen mot brännskador av tredje graden.

Fästet lades kort (till 0,5 mm) och bestod av några varvade lager Toko grön och VR 30, samt ett lager Vauti moroten (-1 till -6) ytterst.

Skidorna sög dock en aningen. Fästet försvann nästan direkt så jag stakade i stort sätt rubbet. Nästa år blir det ovallat! Tyvärr var glidet ganska dåligt (dock inte lika illa som det ofta var förra året) så jag fick släppa många utför, bland annat Björn Lind. Han hade grymt glid, men gav upp strax efter det.

Ronnie Lööf, en trevlig prick
När min klunga passerade Val di Fiemme-stadion stod Björn där och stekte i solen. 2002 vann han ett sprintkval i världscupen där.
–          Vad fan Björn, sa jag.
–          Kom igen Erik, sa Björn.
Björn gav upp sitt lopp och väntade in Susanne Nyström för att dra åt henne. Någon som är förvånad över att Björn inte gav allt…

Ronnie Lööf har långa stavar.

Hela loppet hängde jag ihop med Ronnie Lööf från Högbo, en härlig karaktär. Han stålsicklar sina skidor med Primateria, tränar bara distans en gång per vecka (resten intervaller) och har jordens längsta stavar. Gästrikens stavar är 180 cm, att jämför med sin lekamen på 183 cm.

Ingen omvallning
Inför sista backen hade jag tänkt att valla om. Vi hade tränat på det dagen innan, och kommit fram till att kladdig brukvalla gav bättre bett än sprayklister. Då tog det 40 sekunder.

Men med en mil kvar bestämde jag mig för att staka sista stigningen på 2,8 km, därför att:
–          Det var konstsnö på hela banan, så det är inte säkert att man får fäste ändå.
–          Använder man inte benen på 5 mil funkar dom inte att diagonala med. Det märkte jag bland annat i Rollsborundan, en rullskidstävling som avslutas med en uppförsbacke efter några mils råstakning.
–          Det är ballare att staka.

Ronnie och jag plockade typ fem placeringar var och hängde ihop hela backen innan den jäveln slog mig på upploppet. Han 41:a, jag 42:a, en kvart efter täten. Resultat.

Seedad till elitledet – till sist
Totalt sätt är jag både missnöjd och nöjd. Det var många jag spöade i Tjeckien som slog mig idag. Men denna bana passar inte riktigt mig och glidet var inte det bästa. Dessutom har jag känt mig väldigt seg och inte kunnat få upp pulsen de senaste dagarna, antagligen pga många och hårda träningspass denna vecka. Med tjeckienform hade det gott bättre idag.

Det bästaste med loppet, förutom sista backen, var ett fint diplom och en ny stämpel i Wordloppetpasset. Och hela resan med sol, italiensk mat och dryck, samt vackra berg. Tack Lars Karlsson för arrangemanget.

PS. Jag fick en plats i elitledet, kl. 21.00 kvällen innan loppet. Receptet för en plats i elitledet är – förutom skidmeriter – att ringa och mejla minst tio gånger, sedan tjata vid nummerlappsutdelningen, sedan tjata vid lagledarmötet, och till sist åka till race office 10 minuter innan de stänger. Tack Gloria!

Jag var lite förbannad över att jag först inte skulle få starta i elitledet, därför tränade jag ordentligt i veckan:

Måndag:
–          40 min testcykel varav 25 min A2 + 40 min styrka
–          40 min lugn löpning
Tisdag:
–          3850 m crawl
–          2h skejt
–          8 st 2,5 min intervaller klassiskt
Onsdag:
–          20 min styrka
–          3 h lugn stakning (5 mil i isföre)
–          40 min lugn löpning
Torsdag:
–          35 min trainer varav 20 min A2 + 2 h skidåkning (1h20 K+40 min skejt inkl 5 st 2 min-intervaller)
Fredag:
–          1h30 mycket lugnt klassiskt på Marcialongaspåren
Lördag:
–          1h lugnt med 3 st 2 min-intervaller
–          20 min lugn löpning
Söndag:
–          Marcialonga

Det blev nog en 18h-vecka. Från onsdag och framåt var jag fruktanvärt seg i benen och kunde inte få upp pulsen, detta märktes även i tävlingen idag:

Totalt: medel 144 (76%), max 172 (91%)
18 km uppför: medel 155, max 172
45 km svagt nedför: 137, max 162
4 km svagt uppför: medel 139, max 147
3 km brant uppför: medel 161, max 166

Totalstigning: 675 meter
Totaldropp: 880 meter