Peter Arnesson blir bra på bild.

Det är svårt att uttala ordet: konferencier. Men den rollen hade jag i alla fall i lördags då Sanda Skidgymnasium hade avslutningsfest på Guvenören i Jönköping. Ca 110 gäster kom till detta kalas som Sofie Svensson så fint hade ordnat. Om jag gjorde mitt jobb bra eller inte är jag fel person att bedöma, men det blev överlag en mycket trevlig kväll tack vare Sofie och gästerna.

Jag gick på Ulricehamns Skidgymnasium, men jag har många kompisar från Sanda som jag fick chans att träffa. Bland annat förra årets Hallby-klubbkompisar Johan Granath, Peter ”Påsen” Arnesson och Oskar Lund. Petit-Oskar har fått nytt jobb, så han ska flytta från Huskvarna till Järfälla inom kort. Han ska vara processingenjör (fint ska de va’) på ett företag som tillverkar mikroelektromekaniska system, alltså helt i hans petit-linje. Allt Oskar äger är i litet format.

Bröderna Sandstedt ser ut att tycka om varandra.

Även mina gamla rullskidsvänner Martin Ewaldsson, Björn Andersson, Johan ”Svampis” Sandstedt, Johan Andersson, Petter ”Hamas” Håmås, Karpinen, Bexell samt rull-förbundskaptenerna Johan Ericsson och Stefan ”växelspaken” Håmås var på plats. Och andra nya eller åtminstone ganska färska bekantskaper som vallaren Micke, UPS-Erik, skid- och bloggdrottningen Hanna, festfixar-Sofie, kul-Håkan, snart H35-Palmér och ett axplock från den stora familjen Laago. Det var även trevligt att hälsa på Skigo-Pelle och inlines-kungen Johan Håmås.

Alla som varit på kalas med Björn vet som händer efter tolvslaget: gitarren åker fram. Han är faktiskt riktigt duktig, både på att sjunga och att spela. Jag fällde en tår till "It must have been love..." med Roxette.

KORT SAGT: Härlig nostalgi och jäkligt roligt att se alla! Jag glömde säkert några namn, vilket är extra otrevligt när man nämner så många. Ursäkta säger jag till dig, ta det inte personligt, men ge mig gärna en örfil nästa gång vi ses.

Tack också alla som jag känner och inte känner som kommer fram och skämmer bort mig med beröm för denna blogg. Att få höra ord som ”jag går alltid in direkt på morgonen och läser din blogg, synd att du inte skriver fem inlägg om dagen, det är så jäkla kul, bra och inspirerande att läsa”. Sådant värmer mer än perkulatorkaffe.