Idas främsta skidmerit

20111227-092451.jpgNatten mellan 25:e och 26:e blåste det rejält i Norrland. Jag har inte läst tidningen eller lyssnat på P1 sedan innan jul, men djungeltelegrafen har sagt att stormen döptes till Dagmar. Låter som ett tyskt namn. Det känns som det är tyskarnas fel att det ser ut som plockepinn i skogen.

När vi skulle åka skidor i Östersund efter skidskyttelektionen kände jag mig som Peter Arnesson, Johan Granath eller någon annan skidorienterare. Förutom alla grenar på spåret, träd som fallit över ledningar och nedfallna elljusstolpar, så var spåren rena isgator till följd av regn och omväxlande temperaturer. Uusi och jag åkte större delen av passet på de öppna fälten nära Erikslund/Körfälten, 900 meter fram och tillbaka.

Men det var svåråkt. Till och med så svåråkt att Anders Södergren och Johan Olsson gav upp sitt pass nästan direkt för att istället gå på gymmet. Men precis innan de avslutade och vi startade hade Ida kanat in i en snödriva på isgatan (både Ida och bilen oskadda). Fem starka skidåkare, med Anders Södergren och Johan Olsson i spetsen, hjälpte Ida så bilen kom upp på vägen igen. Det måste vara Idas största skidmerit. Tack för hjälpen!

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Skidor, Träning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.