Anna Maria och Ida krigade i Östersund

Ida, svärfar och jag fick prova på skidskytte igår under ledning av Anna Maria Nilsson. Det var kalaskul! Förutom ett par omgångar luftgevär som grabb, ett lerduveskott (träff!) på gymnasiet och en pröva-på-korthåll med Karl Olsson på universitetet i Alaska har jag sällan hållit vapen. Under min tid i Ung Vänster som tonåring var jag pacifist, och lite av den ådran finns kvar.

Jag hade tänkt slå vad om en flaska dyrt rödvin med svärfar Inge, men eftersom han har jagat älg sedan tidernas begynnelse vågade jag inte vara så kartig. Det gick dock över förväntan och jag lyckades slå honom.

Oj vad kul det var. Och svårt.

På liggande satte jag faktiskt alla mina 5 första skott! Fullt hus! Men det var utan hög puls och på de stora skjutmålen, alltså de som används för ståskytte. När jag sedan åkte ett snabbt varv runt stadion och skulle skjuta stående på de ”riktiga” målen insåg jag att skidskyttar är riktigt duktiga. Att hålla pipan still stående med 130 i puls var typ omöjligt. Jag träffade 1 av 5 skott, men det var bara en tillfällighet. Hade pulsen varit ännu högre och läktarna hade varit fulla hade jag nog fått minus en träff ungefär.

Det var jättekul att testa och ett stort tack till Anna Maria Nilsson som tog tid att ta hand om oss. Nästa gång ska jag även pröva att åka med geväret och skjuta liggande på små mål.

Och som sagt, min respekt till skidskyttar höjdes fem pinnhål.