I det senaste avsnittet av Filosofiska rummet i P1 diskuterade man förhållandet mellan idrott och intellekt. Är idrott ett sätt för makten att fördumma sina medborgare? Är det ett opium åt folket? Varför blir publiken som flockdjur vid fotbollsmatcher? Hur är det med litterär erfarenhet bland idrottare?
I studion satt förutom programledare Lars Mogensen även idrottsfilosofen Kutte Jönsson, skribenten Jenny Maria Nilsson och idehistorikern Sverker Sörlin (författare till boken Kroppens geni…om bl a Northug och Björgen). Diskussionen var en aning spretig, men så fort Sverker Sörlin öppnade munnen blev jag salig. Finns det någon mer vältalig, välformulerad och intressant professor i Sverige. Han sätter ord på det fantastiska med konditionsidrott som ingen annan kan. Sverker beskrev bland annat på ett snyggt sätt det andliga som händer mellan individer på långpass: trots att man inte känner varandra öppnar man upp, blir “djup” och barriärer bryts.
För visst är det så! Efter tre timmar tillsammans med en ny bekantskap med 140 i puls på en myr behöver man inte vara så fin i kanten. Och man finner nya infallsvinklar på saker och ting.
Det var inte lite underdånigt beundran för Sverker Sörlin. Denna kult är betydligt överdriven. Inte tycker jag att Sverker är någon av de bästa tänkade i Sverige, inte.
Långt ifrån den bästa tänkaren i Sverige, men otroligt bra på att sätta ord på de smått religiösa mervärdena med konditionsidrott.