I våras hade jag besök av en journalistelev från en småländsk folkhögskola. Robert Davidsson hade i uppgift att göra ett personporträtt och han hade hört talas om mig. Och självklart ställde jag upp när han frågade, kul att vara på ”andra sidan” för en gångs skull.

Nedan syns resultatet. Några grejer blev lite lätt felaktiga (jag använder t ex inte ordet ”hatar” hur som helst), men på det stora hela tycker jag det var en bra och välskriven framställning.

”Jag har många järn i elden”
Erik Wickström om att motivera andra, sig själv och den inskränkta ”b-eliten”

En eftermiddag i april står jag vid Erik Wickströms dörr strax utanför Borås stadskärna. Efter att ha ringt på dörren tar det några sekunder innan den 30-årige långa, smala mångsysslaren med sin blonda pageliknande frisyr öppnar dörren. Mångsysslare, ja. Men alla sysslor har en gemensam nämnare, konditionsidrott. Det finns ingen hejd på hans kunskap och entusiasm för ämnet som upptar en stor del av hans vardag.

–       Jag trivs väldigt bra med tillvaron. Både med träningen och det jobb jag har, säger den nästan ständigt leende konditionskonnässören.

Efter ett par steg in i Eriks lägenhet där han lever tillsammans med sin fru förstår jag att någon slags förändring är i antågande. Flyttkartongerna står utspridda lite varstans i trerumslägenheten och snart får jag veta varför.

– Vi ska flytta till ett hus utanför Borås. Mitt gamla föräldrahem, berättar han samtidigt som han byter om till sitt träningsställ.

– Jag brukar aldrig be om ursäkt för att det är stökigt. Det är lite konstigt att man ska behöva göra det. Det blir ju falskt om man alltid ska behöva visa att man har det så himla fint hemma, säger han innan han tillägger:

-Men idag ber jag om ursäkt även om det har sina förklaringar.

Jag godtar ursäkten på stående fot och rör mig inåt till hjärtat i Eriks verksamhet. Mitt i rummet finns en stakmaskin. Strax bredvid står en träningscykel, en dator och längs ena väggen står en bred och hög hylla där ett antal rullskidor fyller hyllans plan. Erik är just hemkommen från en träningsvecka i Skåne där han kört åtskilliga pass. Väldigt hårda pass dessutom låter han mig veta. Kanske var det just det som gjorde att han sista dagen på träningsveckan fick avstå träning på grund av halsont.

– Det är en tunn linje mellan att bli sjuk och inte när man tränar riktigt hårt, berättar han samtidigt som han plockar upp en ny modell terrängrullskidor från Tyskland som han ska testa för tidningen Vasalöparens räkning.

– Vi går ner till Gullkragen istället så kan vi snacka där. Jag måste ha något att äta, säger Erik och därmed är vi på väg mot det lilla cafét vid foten av samma lägenhetshus som han snart ska lämna. 

Han kallar sig konditionskonnässör. Ett uttryck han en gång tog till sig efter en kompis som kallade sig ”träsko-konnässör”. Ordet konnässör betyder att man är väldigt kunnig på ett visst ämne, en typ av specialist förklarar han. Och det är inte svårt att förstå att han tagit till sig just den titeln. Förutom att han håller på med längd- och rullskidåkning, cykling i alla dess former och dessutom löpning på elitnivå arbetar han heltid med att hjälpa skidåkare att nå sin drömtid i Vasaloppet, föreläser och motiverar motionärer till bra träning. Samtidigt skriver han och utför tester för tidningen Vasalöparen. Erik har en del att göra, minst sagt. Det är också där skillnaden ligger mellan att komma på 60:e plats i Vasaloppet till att vara på yttersta elitnivå inom skidåkningen som är hans adelsmärke som idrottare.

– Det som skiljer mig från att vara bland den absoluta Sverige-eliten eller bland de tio främsta i Vasaloppet är att jag har för många järn i elden helt enkelt. Jag jobbar heltid och har alltid massa annat att göra men det är ju så jag tycker om att leva. Hade jag satsat fullt ut på min idrott så hade jag väl inte riktigt levt så här. Jag hade vilat mer och levt som de främsta elitåkarna gör men det verkar fruktansvärt tråkigt på många sätt.

På vilket sätt då?

– Ja, kanske inte de i landslaget för dom har det väldigt bra ekonomiskt ställt men kanske de som ligger i ”b-eliten”. De flesta verkar ha ganska tråkigt och är ganska inskränkta om man säger så. De kör sina två pass om dagen och vilar på lunchen och sen super dom som fan hela april. De berättar om hur kroppen känns och att man blev trött. De säger aldrig att jag blev trött som det egentligen heter. Jag hatar sådana floskler, säger han och skakar på huvudet.

Erik vet vad han talar om och känner själv igen sig i det. Som tonåring gick han på skidgymnasiet i Ulricehamn där träningen var väldigt styrd, där han sällan frångick sitt schema och hade en som han kallar det ”fettfobisk kosthållning”.

– Nu äter jag det som står framför mig och bara kör på. Likadant på träning. Om någon gör ett dödsryck på träning och skojar lite så hänger jag på. Förr så hade jag på schemat att nu ”idag måste jag ta det lugnt”. Nu är det mer fullt ös och allt känns bättre nu än innan när jag är hälften så seriös.

– Jag tycker jag har hittat en bra balans. Sen är det klart att det hade varit roligt att vara bättre på att åka skidor. Men jag trivs väldigt bra med tillvaron. Det enda är att jag ska köpa hus och skulle behöva lite mer pengar men annars känns det väldigt bra, säger han med ett skratt.

De senaste åren har Sverige drabbats av ”konditionsidrottsfeber”. Fler och fler långlopp inom skidåkning och löpning blir fullbokade. Vasaloppet slog till exempel nytt rekord när det klassiska loppet mellan Sälen och Mora fullbokades på endast elva dagar. Detta innebär mer jobb för Erik som personlig tränare där mycket av arbetet består av att motivera sina adepter.

– Jag inbillar mig att jag är ganska bra på att motivera andra. Speciellt genom min blogg som förmodligen är Sveriges största blogg om konditionsidrott och Vasaloppet. Där skriver jag mycket i positiva ordalag vilket jag tror inspirerar mycket. Jag får mejl varje vecka där folk tackar för inspirationen och säger att ”nu har jag klarat medalj i Vasaloppet” till exempel. Det är väldigt roligt att motivera folk till att bli bättre och jag får väldigt mycket tillbaka, säger han samtidigt som han lyfter sin kopp med kaffe och säger: 

– Det är väl som att vara mattelärare och inse att eleverna fattar allting ungefär.

Att hitta motivationen för andra människor är en sak. Men jag undrade också vad som får Erik att hela tiden vilja träna. Var finner han sin motivation?

–   Det klart att det inte jätteroligt att stå och staka två timmar i ösregn och plus två grader just då. Men den gången jag känner att oj, nu blir jag inte bättre, då kommer jag förlora motivationen fullständigt. Men jag känner fortfarande att jag har mer att ta av och då blir det lätt att motivera sig.

Vi tittar ut från det lilla caféets fönster. Vinden börjar friska i men solen har fortfarande kommandot mot de omkringliggande molnen. Vi reser oss och beger oss utåt. Erik tar på sig de nya rullskidorna för att göra en testtur.

– I morgon ska jag gå Linnémarschen förresten, utbrister Erik och fortsätter:

– Det är en vandring genom Borås och i skogarna runt omkring. 21 kilometer lång. Och på söndag är det Landsjön Runt på rullskidor.

Som sagt, många järn i elden och det går bara inte att ta miste på hans brinnande intresse för det han håller på med. Ständigt med nya saker på gång. Alltid leendes. Alltid positiv. Det är sådan han är. Konditionskonnässören från Borås.
ROBERT DAVIDSSON