24-timmars på skidor 2016 the story

Tobias Magnusson, jag, mor Lena Lindberg, far Ulf Wickström och Gunnar Winroth. 5 min efter målgång. Tillsammans sov personerna på bilden ca 6 timmar under dygnet. Det är obeskrivligt hur dessa människor har ställt upp för mig.

Tobias Magnusson, jag, mor Lena Lindberg, far Ulf Wickström och Gunnar Winroth. 5 min efter målgång. Tillsammans sov personerna på bilden ca 6 timmar under dygnet. Tobias, som jag lärde känna på högstadiet, var vaken hela dygnet. Det är obeskrivligt hur mycket dessa människor har ställt upp för mig. Två personer som saknas på bilden som tog var sitt mycket värdefullt pass på flera timmar för mig är svärfar Inge och Fredrik Adler Pommer. Foto: Magnus Östh.

Oj. Hur ska man börja det här inlägget. Om jag skulle skriva detaljerat skulle det bli en hel bok, men samtidigt vill ha inte minst för egen del plita ner ganska mycket nu när jag har det färsk i minnet, så det lär kunna bli ganska långt. Och jag kommer ändå missa en del grejer.

Något som jag aldrig kommunicerat är att det första fröet till mitt intresse för 24-timmars såddes sommaren 2011. Då läste jag om att finnländaren Stefan Storvall åkte 24 timmar på rullskidor så fort han kunde. Jag kittlades av tanken att försöka själv. Tankarna levde i ett par år både för skidåkning och rullskidåkning.

Swix vallade hela dygnet. Daniel Halvarsson gjorde större delen av dygnet. Och han gjorde det fantastiskt bra!

Swix vallade hela dygnet. Daniel Halvarsson gjorde större delen av dygnet. Och han gjorde det fantastiskt bra! Ska ta reda på vad jag hade också. FC78 i början vet jag i alla fall. Foto: Magnus Östh.

Jag kontaktade Vasaloppet hösten 2011 och förslog att jag skulle starta i Mora dagen innan Kortvasan med målet att köra tur och retur till Sälen två gånger (totalt 36 mil) och komma i mål strax innan Kortvasan drog igång Vasaloppsveckan. Men det blev aldrig något. Och jag var heller inte helt sugen på att sumpa mina egna Vasaloppschanser.

Sommaren 2013 gick jag så långt att jag skickade in papper till Guinness rekordbok för att slå rullskidsrekordet. Min plan var att skejta i 24 timmar på banvallen mellan Gånghester och Ulricehamn. Men det var aldrig riktigt nära att det blev av. 24-timmars på rullskidor skulle jag kunna tänka mig att göra framöver, skidåkningen känner jag mig dock klar med.

Först tänkt i Stockholm 2015
I samband med La Diagonela i januari 2015 satt dåvarande världsrekordinnehavaren Teemu Virtanen och Ski Classics vd David Nilsson och pratade och kom fram till att arrangera en 24-timmars-utamaning i Stockholm i februari mellan Sverige och Finland. Teemu kommenterar för övrigt för Ski Classics lopp som sänds på webben.

Teemu Virtanen och jag på Gärdet 11 februari

Teemu Virtanen och jag på Gärdet 11 februari 2015, i nummerlappar från Ski Classics. Jag i grön sprintväst och teemu i gul ledarväst.

David Nilsson har jag jobbat med en del i samband med mina uppdrag inom Ski Classics, bland annat som reporter och moderator vid presskonferenserna inför loppen 2013. Han vet att jag är hyfsat bra på skidor, men ändå vidsynt nog att ge upp tävlingar för att göra andra saker inom skidåkningen. Så han frågade mig.

Utmaningen formades om till att bli i samband med Årefjällsloppet samma år och i februari träffades Teemu och jag på Gärdet i Stockholm och hade ett förevent, där vi körde så långt vi kunde på en timme. Jag stakade 24,00 km på den flacka konstsnön, längre än Teemu. Under vintern fick jag bara till två 4-timmars-pass och jag kände mig inte heller mentalt förberedd, så jag var inte speciellt ledsen över att eventet ställdes in bara tolv dagar innan pga ingen snö på Åresjön, där vi skulle kört på en 1 km-slinga.

Viktig mental uppladdning
Det blev också startskottet för min mentala laddning. Nu hade jag plöstligt ett år på mig. Från att det varit ett stressmoment blev det nu en inspirationskälla som jag triggades av. Min plan var att utöver ordinarie träning på i snitt 7-8 timmar per vecka köra ett 6-timmars-pass per månad med start från september.

6 h i Stockholm 11 sep 2015. Stakning. Erik Wickström. Foto: Magnus Östh.

6 h i Stockholm 11 sep 2015. Stakning. Erik Wickström. Foto: Magnus Östh.

Det gick bra i september, då Teemu och jag hade ett nytt event i Stockholm, denna gång genom att staka så långt som möjligt på 2:or på Skålhamravägen vid Vallentunasjön. Jag kom 127,1 km, längre än Teemu. Det var också i den här vevan vi började söka efter en norrman och en ryss. Ryssen Denis Kabanen nabbade snabbt, men vi fick aldrig tag i en norrman som ville ställa upp trots ganska idoga försök. Dräkten finns kvar. Användes för övrigt av norrmannen vid ”IKEA-filmen” med Bryntesson.

Sedan blev det som många gånger för mig på hösten. Mer jobb och mindre träning än planerat. Exempelvis blev det bara 24 timmars träning totalt i oktober, vilket för övrigt var en timme mer än vad jag tränade i januari.

Men jag hade ändå 24-timmars i tankarna på passen. Och under vintern lyckades jag få in fyra 4h-pass. Och efter Vasaloppet även två 6h-pass. Två av 4h-passen gjorde jag med bara en dags mellanrum, endast drygt två veckor före Vasaloppet. Det var en viktig markering för mig själv, att 24-timmars-träningen gick ut över Vasaloppsträningen.

Sedan jag började åka skidor igen 2010 så har Vasaloppet varit det överlägset största idrottsliga målet, men successivt under vintern kände jag på ett lustigt sätt inom mig att 24-timmars blev allt mer betydelsefullt och någon gång i februari gick det över till att bli mitt största mål. Det var en speciell känsla.

Riktigt trevlig förmiddag vid Hestrastugan med Rickard Bergengren

Ett av 6h-passen var med Rickard Bergengren vid Hestrastugan

6h-passen gick bra
Vanligtvis blir jag alltid sjuk efter Vasaloppet. Man släpper liksom garden efter att ha fokuserat mentalt under lång tid. I år höll jag mig frisk efter Vasaloppet (behöver jag säga att jag är sjuk nu så här några dagar efter 24-timmars?) och behöll fokus. Jag hade tur att snön var kvar på konstsnöspåren i Borås och kunde träna bra. 6h-passen kändes viktiga.

Sista timmen är alltid tuff, oavsett om man kör 4, 6 eller 24 timmar. Där kan nog många känna igen sig. Men det jag märkte på det sista 6h-passet var att jag kunde köra på bra. Jag gillar ju bra fart på distanspassen, men jag tyckte även formen var jäkligt bra. Jag märkte också att återhämtningen hade blivit väldigt mycket bättre sedan de första 4h-passen, då jag var helst slut resterande del av dagen trots inte allt för hög puls.

Så här såg jag ut när jag åkte slalom med Astrid i Björnens barnbackar tre dagar innan 24-timmars

Så här såg jag ut när jag åkte slalom med Astrid i Björnens barnbackar tre dagar innan 24-timmars

En vecka i Björnen
Både 2014 och 2015 har Ida, jag och barnen varit i Åre en vecka i slutet av mars tillsammans med min far Ulf och min syster Ellen och hennes familj. I år har syrran hennes familj bott i Tromsø ett par månader, men vi valde ändå att köra på samma koncept. Precis som tidigare år blev det trevligt med längd och slalom för stora och små. Skillnaden var att även min kompis Tobias (från tisdagen) och min mor var med, båda för att stötta mig. Tyvärr blev Martin Josefsson sjuk och kunde inte följa med.

En annan skillnad var att det blev en del med 24-timmars andra halvan av veckan.

Mycket att fixa innan
Att ro ihop ett 24h-event är inte helt enkelt och jag såg det som ett projekt, där Alexandra Rydberg på W Sportsmedia var projektledare för 24-timmars från Årefjällsloppet sida och jag en liknande roll för att sy ihop en väldans massa saker både för mig och för eventet.

Det här mäthjulet köpte jag på Proffsmagasinet veckan innan 24-timmars. Innerspåret var 400 meter, ytterspåret 412 meter. Vi mätte båda spåren tre gånger.

Det här mäthjulet köpte jag på Proffsmagasinet veckan innan 24-timmars. Innerspåret var 400 meter, ytterspåret 412 meter. Vi mätte båda spåren tre gånger.

Guinness kräver varvräknare och handledare och med tanke på att Årefjällsloppet har begränsat med funktionärer fick vi fixa det mesta av den biten själva. Jag lyckades bland annat rekrytera Gunnar Winroth på Staffanstaven, som gjorde en heroisk insats och var uppe nästa hela natten. Övriga grejer att fixa innan på hemmaplan var bl a mäthjul, energi (alla tre körde med Skip), kläder i massor för alla väder, en extra klocka pga en räcker inte i 24 timmar, föra dialog med spårchefen Latti i Vålådalen, ordna så att Swix kunde valla skidorna, all administration kring Guinness med mera. Teemu hjälpte till jättebra med Guinness, men i övrigt blev det lite så att jag fick fixa mer än Teemu och Denis pga att det var lättare för mig som bor i Sverige.

Åt helt normal innan
Väl på plats i Åre handlade förberedelserna mest om att göra schema för mat och dryck till de som serverade mig, samt ordna sängplatser i Vålådalen och diskutera spårpreparering. Vatten för minusgrader och salt för plusgrader.

Dagarna innan åkte jag slalom med Astrid, men jag undvek att åka längd med Maj på ryggen i bärstolen. Jag ville spara på ryggen. Pappa åkte några gånger med en glad och nöjd Maj, en gång hela Björnens milspår. Han kan än.

När jag ändå var i Åre passade jag på att ta hit Luca för en plåtning (ej gällande 24-timmars) för Vasalöparen. Reportaget kommer i aprilnumret.

När jag ändå var i Åre passade jag på att ta hit Luca Mara för en plåtning (ej gällande 24-timmars) för Vasalöparen. Reportaget kommer i aprilnumret.

Min kost dagarna innan var helt normal. Möjligtvis lite mer mat generellt, men i så fall marginellt. Och så tränade jag inte de två dagarna innan. Dagen innan hade jag tänkt att träna, men dels var jag med Maj när Ida åkte slalom med barnen och dels var det en del att förbereda inför 24-timmars.

På kvällen innan hade träffades alla åkare, ledare, vallare, medhjälpare, varvräknare etc för ett möte i Vålådalen som Alexandra höll i. Vi kom fram till att göra två spår och vattna det ena. Eftersom Årefjällsloppet fick ändrad bansträckning hade Latti massvis med andra pistmaskinsjobb att göra så det hela drog ut på tiden. Vi blev klara sent. Själv gick jag och lade mig runt 22.30 och gick upp 04.45. Startentiden hade flyttats några gånger och bestämdes till slut till kl 07.00. Även datumet var en dag tidigare än först planerat. Starten för Årefjällsloppets kortare distanser skulle vara kl 10 på fredagen, alltså tre timmar efter vår målgång. Vi kunde inte ha målgång senare än kl 07.00.

Detta besked fick vi ganska sent och Swix, som skulle valla mina skidor, hade inte täckning för det. Så kvällen innan panikringde jag Åreboende Gustaf Berglund, som vallade upp två par jag kunde åka på innan Swix kom. Stort tack Gustaf! Teemu hade finsk vallare från Start och Denis hade svensk vallare från Yoko/Optiwax.

Så här kunde ett skidbyte se ut

Så här kunde ett skidbyte se ut

Start 07.20
Vi drog från hyrstugan i Björnen utanför Åre och anlände till Vålådalen kl 06.00 för ett möte. Planen var att komma igång 07.00, men efter lite förseningar kunde vi till slut starta 07.20 torsdag 31 mars. Denna utrustning körde jag med:

  • Skidor: Fem par Madshus Redline, varav ett par skejt. Åkte främst på tre par, varav skejtskidorna var dem ena. Slipar från Jämtlands skidservice, Joakim Augustsson och Sportshopen i Orsa Grönklitt. Bytte skidor ca var 45:e minut, det gjorde ofta ganska stor skillnad. Som kortast 30 min på ett par, som längst 65 min på ett par (bara ett skidbyte sista två timmarna).
  • Stavar: Hade med mig sex par med olika varianter med trugor etc, åkte på två par. Först 5-7 timmar (minns ej exakt) på svart Madshusstav med Staffanstaven 157 cm (jag är 187 cm), resten med Kraftstaven 167 cm (med en ”krok” på).
  • Skidskor: Madshus Nano Carbon Classic. Hade med mig ett par skejt samt ett par som inte är toppmodell men som är varmare. Bytte aldrig strumpor eller skor.
  • Skoöverdrag: Alpina Touring. Tog av mig dem på dagen, på igen på natten.
  • Strumpor första lagret: Tunna Smartwool
  • Strumpor andra lagret: Tjocka Alclima. Hade med mig fyra andra par.
  • Överdel ytterst: Trimtext träningsjacka med Sverigemönster, gjort för eventet. Hade med mig tre alternativa jackor i olika tjocklek, samt en väst. Bytte aldrig, men drog ned dragkedjan lite under dagen.
  • Intressant nog klarade jag natten utan att behöva klä på mig mer. Två lager underkropp och två lager överkropp funkade dygnet runt. Kul att jag fick använda mina två favoritunderställ. Aclima nätull nertill och Craft concept piece upptill.

    Intressant nog klarade jag natten utan att behöva klä på mig mer. Tog på mig mössa, buff, drog upp dragkedjan och åt mer än vad jag gjorde på dagen var receptet som funkade. Två lager underkropp och två lager överkropp funkade dygnet runt. Kul att jag fick använda mina två favoritunderställ. Aclima nätull nertill och Craft concept piece upptill.

    Överdel underst: Craft concept piece, mycket tunt, långärmat. Hade med mig fem olika underställ i syntet/ull, kortärmade/långärmade och olika tjocklek. Bytte aldrig.

  • Underdel ytterst: Trimtex tights blåa, gjorda för eventet. Hade med mig tjocka tights samt träningsbyxor i olika tjocklek. Bytte aldrig.
  • Underdel underst: Aclima Woolnet Longs, blåa. Förstärkta knän, som är en känslig punkt för mig.
  • Kalsonger underst: Craft tunna med vindskydd.
  • Kalsonger ytterst: Aclima Warmwool shorts w/ windstopper. Ganska tjocka, en annan känslig del för mig.
  • Buff: Vet ej märke, brandad med Fodax. Tog av mig under dagen och på igen på kvällen.
  • Mössa: Trimtex, gjord för eventet. Tog av under dagen och på igen på kvällen.
  • Handskar: Lillsport Legend Thermo. Hade med mig totalt sex par handskar i olika tjocklek samt dubbelt vid eventuell väta. Bytte aldrig.
  • ÖronmuffarEarbags. Hade på mig hela tiden. Alltså även utan mössa, förlåt Z för regelöverträdelse gällande vett och etikett inom skidklädsel. Jag är varm om huvudet men fryser lätt om öronen.
  • Glasögon: Oakley Radar Pitch med ganska mörka linser på dagen. Oakley Radar Lock med gul, kontrasthöjande lins vid snöfallen och på kvällen. Uppfällda glasögon på natten som jag nog aldrig fällde ner sen. Hade även med mig Cascoskärm med Vautronlins ifall det hade snöat ännu mer och under ännu längre perioder.
  • Klocka: Ett pulsbälte och två stycken Polar V800, en på varje hand. Första nollade jag efter 10,5 timme, satte på nästa, slängde av min första i farten som därefter laddades, satte på mig den nyladdade i farten, nollade den andra efter 10,5 timme och satte på den första igen som reggade de sista 3 timmarna.
Denis Kabanen, Teemu Virtanen, Erik Wickström. Foto: Magnus Östh.

Denis Kabanen, Teemu Virtanen, Erik Wickström. Foto: Magnus Östh.

Vi hade bestämt att växeldra till att börja med två varv var och byta på en av raksträckorna. Eftersom vi körde i ytterspår kunde vi inte byta där det svängde, eftersom då hade vi genat.

Det började bra och vi kunde hålla ganska hög fart med låg ansträngning i det isiga spåret som vi hade vattnat. Det var lite jätteisigt, men lite snabbare än ett vanligt skidspår vid vinterföre och -10 grader.

Tiden gick ganska fort och vi pratade lite. Framförallt Teemu. Han pratade nästan hela vägen tills han bröt vid 21 timmar. Själv pratade jag en del första tredjedelen, men var sedan mer fokuserad och fåordig.

Plötsligt sade ryssen ”Tartu”. Jag kollade på klockan och vi hade åkt ca 63 km, alltså lika långt som Tartu Maraton i Estland. Tiden gick fort och lite senare passerade vi Vasaloppet (90 km) på ca 4.15.

FMO160401_6183Vätska och pulsnivåer
Redan efter 2 timmar hade jag stannat för att kissa två gånger (trodde först tre, men det syns på hastighetskruvan att det bara var två). Genomskinligt kiss. Det tog tid att kissa, betydligt längre tid än att byta skidor. Så jag bestämde mig för att lämna mitt schema med att dricka 1 dl fyra gånger per timme för att istället enbart lyssna på törstsignaler. Det funkade otroligt bra. Jag tror bara jag kissade totalt ca 5 gånger under dygnet men det var ändå inget knallgul färg att prata om. Min bedömning (som även verkar stämma med mina servicepersoners uppfattning) är att jag drack ca 4 liter vätska på hela dygnet. Möjligtvis lite mer, men inte så mycket som 5 liter.

Det är är otroligt liten mängd. Men det funkade för mig. Det hade nog inte funkat för alla.

Vår plan var att byta åkrikning var 4:e timme. Vi bytte efter 4 timmar, men alla tre var överens om att vinden blåste på ett visst sätt så att det var bättre åt det andra hållet. Vi bytte tillbaks efter en timme. Så jag svängde vänster i 23 timmar och höger i en timme.

Bara efter ett par timmar hade jag min största svacka, då jag själv gjorde en miss i skidvalet så jag fick åka på ordentligt tröga skidor i 45 minuter. Annars hade jag jättebra skidor hela dygnet, kanske bäst av oss tre. Pulsen var hög under den tiden, men även hög flera timmar efter det. Som om jag fick sota länge (eller så var det mer pga pulsdrift, det blev varmare). Samtliga snittpulser per mil mellan mil 6 och 16 ligger på 72 % eller mer. 12:e milen hade jag 79 % i snitt, toppnotering för dygnet. Högsta pulsslag var hela 89 %, antagligen då jag jagade ifatt efter ett långsamt skidbyte.

Sammanfattningsvis mycket högre pulsnotereringar än jag trodde. Totalt för dygnet blev det 66 procent i snitt. Precis som jag upplevd vid mina 6h-pass steg den successivt till 6 h. Därefter sjönk den lite grann. Men mindre än jag trodde. Jag tror inte det var någon mil då jag hade under 60 procent i snittpuls.

Teemu Virtanen hade en riktigt stark period från ca 5 timmar och några timmar framåt. Foto: Magnus Östh.

Teemu Virtanen hade en riktigt stark period från ca 5 timmar och några timmar framåt. Foto: Magnus Östh.

79 % i snitt i en mil
Efter drygt 5 timmar ökade plötsligt Teemu tempot ganska markant. ”Now my fat burning has started to work”. Ingen dålig startsträcka tänkte jag, men eftersom han utöver sitt världsrekord på 433 km har gjort 24-timmars ett par gånger tidigare, så kanske han har lite koll på läget.

Jag hängde på. Det gick ganska fort. Det var den 12:e milen som jag precis nämnde avverkades med 79 procent i snittpuls. Jag kände att det egentligen gick för fort och ville inte dra så mycket, så Teemu tog längst och hårdast förningar. Denis var kall och fortsatte i planerat tempo. Jag minns att Oskar Svärd kom ner och tittade en rejäl stund vid den här tiden. Kul att du kom Oskar!

Bytte stavar
Jag minns inte hur länge Teemus höga fart höll i sig, men det var nog några timmar innan vi åter började åka tre tillsammans igen. Vi hade svept förbi Denis några gånger så vi låg en bit före honom. Vid 11 timmar (och även vid 10 timmar tror jag) låg jag 7 varv före Denis och ett varv före Teemu. Det varvet blev till tidigt då Teemu tog en ohygglig lång kisspaus.

Jag minns inte heller när jag bytte stavar, men jag tror det var mellan timme 5 och 7. Jag kör i stort sett alltid Staffanstaven på rullskidor eftersom den har en inbyggd dämpare. Det tänker jag också fortsätta med. Jag tänkte att den skulle vara bra vid ett sådant här event, men tydligen pallade inte mina handleder det. Jag fick ont, ganska rejält ont, och prövade med Kraftstaven, som har en krok längst upp på staven. Den är också 10 cm längre än vad jag normalt åker med. Jag åkte med den ett par timmar och det blev bättre. Jag prövade byta tillbaka en gång, men det funkade inte. Att byta stavar var enkelt. En stav per varv i farten, förlorade kanske en sekund per stav på det.

Var orolig för Denis
Vid runt 15 timmar blev jag lite irriterad på Denis för att han hjälpte till minimalt med dragjobbet, samtidigt som han var pigg nog att alltid öka farten när Teemu eller jag bytte skidor. Teemu och jag väntade vanligtvis in varandra.

Jag var också lite stressad av själva tävlingen. Även i fall Teemu bara var ett varv efter mig så kände jag ett psykologiskt övertag mot honom. Visserligen har han varit 13:e man i Birken, men det är några år sedan nu och jag slår honom ganska klart i långlopp.

Denis Kabanen i 24-timmars. Foto: Magnus Östh.

Denis Kabanen i 24-timmars. Kul att lära känna honom lite grann. Foto: Magnus Östh.

Denis var jag mer orolig över. Han var 128:a i årets Vasa, alltså en bit efter mig. Men han hade en extremt seriös inställning till eventet och visste exakt hur han skulle köra och exakt vad han skulle äta. Han hade främst någon sörja med fett, protein och kolhydrater bestående av typ kött och potatis som han drack var 7,5:e minut. Själv tyckte jag det lät oerhört icke-gott och inte minst jäkligt tråkigt. Kladdkaka är godare. Men Denis hade gjort motsvarande utmaning i cykel och hade rutin. Och han var kylig nog att spara kraft när Teemu drog på så hårt efter drygt 5 timmar.

Denis bröt efter 16:15
Därför var det ett avgörande ögonblick när Denis plötsligt släppte mig och Teemu efter 15-16 timmar. Och sedan satt han ner på en stol i flera minuter. När han började åka igen gick det långsamt och efter 16 timmar och 15 minuter klev han av. Efter 300 km.

Det var såklart tråkigt att Denis fick bryta, men samtidigt fick jag positiv energi för jag visste att jag förmodligen skulle vinna eventet, även om rekordet var det viktigaste.

Tre snöfall som bromsade
Vi låg hela tiden före rekordet på 433 km. Men det var ändå ständigt osäkert. Främst pga det vi fruktade mest. Snön. Efter ca 7 timmar kom första snöfallet. Det blev genast oerhört mycket tyngre. Totalt kom tre relativt kraftiga snöfall av olika längd under dygnet om jag minns rätt. Snön är dålig på fyra sätt 1) Det går får stunden mycket långsammare. En mil mitt i dygnet hade jag 14,9 km/h i snitt, mot 18,3 km/h i snitt på hela dygnet. Det påverkade som sagt väldigt mycket. 2) Det blir trögt för musklerna så man bränner mer energi vid en given puls. 3) Den fina isiga spåret vi hade försvann och kom aldrig tillbaks, även om det till slut blev hyfsat snabbt. 4) Det gick snabbare utanför spåret vid snöfall så i svängarna fick vi ta ytterkurva och åka längre utan att den extra distansen räknades.

En annan fiende var vinden. Några korta perioder blåste det ganska mycket, men det var inte så farligt.

Team Santander moonar. Foto: Magnus Östh.

Team Santander moonar. Foto: Magnus Östh.

Jørgen Aukland kom ner sent
Natten blev speciell. Folktom men trevlig. På dagen kom det förbi en del folk och även i fall jag inte nämner alla så vill jag tacka ALLA som kom förbi. Ni betydde mycket! Det var många elitskidåkare, eftersom Vålådalen var startplats för stundande Årefjällsloppet. När Team Santander kom förbi med bröderna Aukland, Snorri Einarsson, Tord Asle Gjerdalen och Andreas Nygaard som moonade dem. Succé! Jørgen Aukland kom förresten ner själv sent på kvällen igen, för att säga några peppande ord i en kurva under en tid. Jørgen och jag har haft kontakt i några år och det är en av mina absolut största idrottsförebilder. Det kändes stort att han kom ner. Han sade bland annat ”Chansa Erik, du kommer bara göra det här en gång. Och håll fokus hela vägen.”

Anders "Höna" Johansson langar smärtstillande

Anders ”Höna” Johansson langar smärtstillande

Andra som kom var bland annat Anders ”Höna” Johansson och Fredrik Adler Pommer. Två gånger tog jag smärtstillande tabletter, efter tillåtelse av min mor och Gunnar Winroth, som båda är läkare. Även det blev i farten. Kändes lite absurt när Höna langade piller till mig, men det blev en kul bild. Mamma raggade upp Fredrik till att hjälpa oss på natten, så han gjorde en hjälteinsats med langning kl 00.00-03.00. Tack som fan!

Väder
Starten:
Ca -10 grader, soligt
Mitt på dagen:
Ca 2 plusgrader, soligt
Eftermiddagen:
Mulet, tidvis snöfall. Gissningsvis några minusgrader.
Kvällen: Mulet, tidvis snöfall. Gissningsvis några minusgrader.
Natten: Tror typ 5-6 minusgrader
Vädersammanfattning: Tur att det inte blev för kallt på natten för mina tår, tur att det inte blev så varmt så det blev speciellt blött i spåren mitt på dagen. Synd med snöfallen, men tur det inte kom mer. Generellt bra väder för ett event som detta.

Ett stopp 1,5 minut, alla andra stopp under minuten
Tillbaks till natten. När jag bodde i USA 2002-2006 flög jag ofta över Atlanten. Jag frös alltid som en hund när jag var vaken runt 03.00-05.00 den tid jag var inställd på. Det var ett orosmoment inför 24-timmars. Men mitt tunna underställ och träningsjackan räckte hela natten. Jag frys lite, men det var hanterligt. Jag kunde ju inte stanna och ta på mig. Jag ville inte stanna. Det genomsyrade hela eventet. Första stoppet var 1,5 minut, alla andra stopp under en minut.

För att hålla värmen försökte jag hålla uppe farten. Och så åt jag lite mer än innan. Så här åt jag förresten under dygnet.

Langning av Tobias. Foto: Magnus Östh.

Langning av Tobias. Facebook-uppdateringarna av Tobias under natten blev mycket uppskattade. Jag läste hans inlägg samt alla kommentarer på väg hem i söndags och skrattade så jag fick ont i magen. Foto: Magnus Östh.

Energiintag (estimerat av Tobias, mor, far och mig)

  • Ca 3-4 dl i timmen första 2 timmarna, sedan ca 1-2 dl i timmen, totalt ca 4 liter. Skip sportdryck med hallonsmak, normaldos + BCAA (grenade aminosyror) 1 skopa per 5 dl (istället för 3 dl). Några få gånger saft för jag var så sugen på det, kanske tre gånger.
  • Ca 25 bitar 1/4 Skipbar, nästan bara kokos, någon choklad. Alltså totalt ca 6 bars.
  • Ca 15 Skipgeler colasmak med med koffein, tot ca 750 mg koffein under dygnet (valde att köra koffeinet från geler för att slippa ha två typer av sportdryck, lättare för servicefolket)
  • Ca 7 skipgeler hallonsmak utan koffein
  • Ca en hel kladdkaka normalstor sats som Tobias hade bakat (åt gissningsvis 25 bitar). God!
  • Ca tio nävar cashewnötter
  • Ca 15 bitar 1/4 rund polarbröd med bregott och hushållsost
  • En näve russin
  • Två gånger en 1/3 banan
Varvräkning var tredelad. Dator, papper och chip.

Varvräkningen var tredelad. Dator, papper och chip.

Ej trött, men ögonlocken skymde
Tillbaks till natten. Jag sov bara 1,5 timme en gång när jag pluggade för en tenta. Men jag hade aldrig tidigare varit uppe en hel natt. Men det var jag faktiskt inte heller orolig för. Därför var jag aldrig ens nära att köra ett träningspass mitt i natten. Tänkte att det bara skulle slita i onödan.

Jag hade också rätt i att jag inte blev trött. Däremot hände en lustig grej med ögonlocken på båda ögonen. Den föll liksom ned kanske 10-20 procent och var så hela natten. Så mitt synfält blev mindre, men det gjorde inte så mycket för lamporna lyste bra.

FMO160331_5994Flow med 8 h kvar
Jag har sagt i några sammanhang att sista 14 timmarna gick bäst. Och så var det. Första 10 timmar var det lite upp och ner och jag minns även att jag sade till mina servicepersoner att ”de andra är starka” eller något liknande en gång när det kändes lite tungt. Men sista 14 timmarna var jag bättre och handlederna gjorde inte lika ont.

Den riktiga euforin kom däremot med 8 h kvar. Det verkliga flowet. Transen. Jag vet inte vad tillståndet heter. Men det jag upplevde de sista 8 timmarna är något som var helt magiskt. En annan värld. Inte i närheten av en dålig period sista 8 h. Kände mig stark hela vägen. Det var lite något av det här jag ville upptäcka när jag gav mig in i 24-timmars.

Jag minns att jag sade till Teemu vid efter 16 h att jag funderade på att dra på eftersom jag kände mig stark. Bara en sådan sak är ganska intressant. Perspektivförskjutning. 8 h är en stund det med att dra på. Men jag höll mig lugn och körde med Teemu 1,5 h till. Vi drog två varv var, men jag drog klart hårdare och tog ibland även längre förningar.

Långspurt med 6,5 h kvar
Efter 6,5 h var det dags att lägga in långspurten. Vid den tidpunkten var jag fortfarande bara ett varv före Teemu, men på bara någon timme hade jag tagit flera varv. Han kom igen lite ett par gånger och hängde några varv, men han började bli trött. Efter 21 timmar började han även frysa, fick inte upp värmen, och klev av. Teemu är en fantastiskt trevlig kille som verkligen ställer upp. Jag önskar honom all lycka med allt han tar sig för framöver.

Ett av 1064,5 varv på det 412 meter långa spåret i Vålådalen. Foto: Magnus Östh.

Inte långt kvar här. Ett av 1064,5 varv på det 412 meter långa spåret i Vålådalen. Foto: Magnus Östh.

Det märkliga är hur man flyttar gränser. Jag tyckte verkligen 6,5 timmar kändes som en kort tid kvar. Och jag behöll trycket. Med 3-4 timmar kvar insåg jag att jag skulle slå rekordet (lite svårt för mig med huvudräkningen pga flera filer på klockan och jag fick inte alltid exakta tider) så länge det inte skulle börja snöa kraftigt eller att jag skulle få kramp. Jag hade lätta krampkänningar hela andra halvan av dygnet. Därför skiftade jag energiintaget så det blev lite mer sportprodukter andra halvan för att få mer salter.

Med 3-4 timmar kvar kom också tunnelseendet. Jag började tycka vara jobbigt att titta på pulsklockan och även att vrida på huvudet. Det droppade in en del folk på morgonen för att se målgången och då vände jag huvudet lite grann och låg, annars ville jag bara titta framåt. Men själva åkningen kändes jättebra.

FMO160331_1381Mitt fokus sista 6,5 h är jag ganska stolt över faktiskt. Jag bara körde. Tyckte inte det var tråkigt. Det tyckte jag egentligen inte någon gång under dygnet, möjligtvis då och då i början. Jag visste min uppgift. Ett mål jag haft så länge. Som jag laddad mentalt för så länge. Det var liksom bara att göra det. Ganska enkelt väl på plats.

Sista 3 timmarna snittade jag 17,1 km/h, så jag tappade inte så mycket tempo. Video med 70 min kvar. Som långsammast gick det när det snöade, samt i perioder så jag kände mig stark men ändå valde att spara lite kraft genom att växeldra med Teemu.

Sista varven åkte jag och grät. Kanske inte mest för att det blev världsrekord, utan för att så många personer villkorslöst hade ställt upp för mig och hjälp mig att nå mina mål. Det var ett stort projekt vi hade gjort och tillsammans klarade vi det. Jag var så otroligt glad. Bara en sådan sak som att både mamma och pappa var med kändes kul. Jag tror de var jätteglada att få uppleva det. Mina föräldrar skilde sig 2005 och nu bodde de i samma stuga en vecka och samarbetade supertätt vid 24-timmars det gick jättrebra. Det gillade jag.

Erik Wickström efter 24-timmars. Foto: Magnus Östh.

Erik Wickström efter 24-timmars. Foto: Magnus Östh.

Sprang efter målgång
Det hade kommit ner en hel del folk till målgången kl 07.20. Några nämnda, många glömda. Tack ni som kom! Bland annat Vasaloppssegraren John Kristian Dahl, som även hade kommit ner kvällen innan och tittat med sina kompisar i Team United Bakeries. Nu hade han knallat ner till löparbanan i Vålådalen innan frukost, dagen före ett viktig lopp, för att se på min målgång. Det kändes kul. Även långloppssprintern Andreas Nygaard var på plats, en kul filur.

Jag kände mig pigg och sprang (!) och gjorde high five genom publiken efter målgång. Ägaren av Vålådalen hade med sig en flaska skumpa som jag halsade några få sekunder ur. Pling sade det kan jag säga. Det är faktiskt därför jag vinglar till ett filmklipp av Magnus Östh precis efteråt.

Jätteont dygnet efter
Förutom handlederna kände jag mig märkligt nog fräsch efter 24h. Lite stelt och småont här och var, men inte värre än efter ett Vasaloppet. Lågintensiv fysisk aktivitet verkar vara läkande för kroppen.

12924447_10157270748385131_6838500334700775_nGissningsvis ca 10 min efter målgång körde Arne och Lynn Wickström (min farbror och hans fru som bor i Åre) mig från Vålådalen till Björnen, ca 30 min. Medan Tobias, mor och far plockade i ordning alla grejerna i Vålådalen. Och jäklar vad jag stelnade till. Jag har lade mig ner på golvet i hallen när jag kom hem och kom faktiskt inte upp. På riktigt. Händer, armar, rygg mm gjorde oerhört ont. Lite trist då Ida var uppe och åt frukost med barnen. Jag hade ju tänkt att ge dem bamsekramar och leka med dem efter ett dygns frånvaro. Men istället fick Ida hjälpa mig upp, hjälpa mig av med kläderna, hjälpa mig in i duschen, hjälpa mig på med kalsongerna och sen hjälpa mig när i sängen. Sedan åkte Ida med barnen till Astrids skidskola. Mor, far och Tobias skulle komma om ca 30 min.

IMG_6634Jag är ingen som oroar mig i onödan, men det kändes faktiskt inte helt hundra att ligga där själv om något skulle hända. Ida hade i alla fall skickat in telefonen. 150 nya mejl. 50 nya SMS. Facebook helt överfullt, bland tack vare Tobias uppdateringar. Jättetack alla ni som följde, inte minst på natten. Jag har läst alla kommentarer, tack! Jag tog upp telefonen och skulle börja kika, men händerna funkade inte riktigt, så jag kollade inte så mycket. Men jag såg ju alla nya SMS som dök upp på skärmen. Det var en del som läst i olika medier. Aftonbladet, Expressen, Svd. Plötsligt skickade någon en skärmdump på Text-TV:s förstasida. Oj, tänkte jag. Då förstod jag att jag för lång tid framöver kommer attbli påmind om denna positiva upplevelse.

Härligt
Jag tycker att jag står stadigt på jorden och känner mig trygg i tillvaron. Mitt humör och självförtroende inte baserat på prestationer och beröm. Men det skulle ju bara vara löjligt om jag inte uttrycker hur mycket jag njöt av de resterande dagarna i Åre.

Eller rättare sagt, fredagen var fruktansvärt. Jag låg där i sängen och vred mig i smärtor. Lyckades till slut sova 2-3 timmar, men inte mer. På kvällen hade vi segermiddag, men jag gick och lade mig dödstrött med smärtor kl 21.

Tobias, kranskullan, jag och Ida på väg in mot banketten. Foto: Magnus Östh.

Tobias, kranskullan, jag och Ida på väg in mot banketten. Foto: Magnus Östh.

På lördagen vaknade vid sjutiden och kände mig pigg. Inte speciellt ont. 10 timmars sömn och jag kände mig återställd. Helt galet! Till och med min vänstra handled, som var så svullen dagen innan, såg normal ut. Ett dygn efter 24-timmars kände jag mig piggare än vad jag någon gång gjort dygnet efter Vasaloppet. Inte ont någonstans, bara lite halvstel här och där. Och inte det minsta trött.

På förmiddagen var jag i Edsåsdalen för en intervju med TV4 Sport. Samtidigt passade jag på att fota målgången för Årefjällsloppet. I stort sett alla jag mötte hela förmiddagen i Edsåsdalen gratulerade mig. Det kändes också som i princip alla världselitåkarna var imponerade av själva prestationen, alltså inte bara att jag åkt skidor i ett dygn utan även längden. Det kändes kul.

Sedan var det samma visa på banketten, där jag även blev uppkallad på scen tillsammans med Ski Classics-legender (åkare med fler än fem delsegrar) och fick säga några ord i mikrofonen. Många nya situationer för mig.

När Ida och Tobias drog hem från den trevliga efterfesten kl 01.30 tackade jag nej till skjuts med dem. Jag skulle bannemej stänga stället. Kl 03.00 kom jag hem till stugan i Björnen, efter att ha delat taxi med vd:n på Hillebergs (tältföretag). Fortfarande pigg. Märkligt. Kl 07.00 morgonen efter åkte vi hem. Det blev en bra vecka i Åre.

Idag åker jag upp till Jokkmokk. Men jag kommer att inte att köra Nordenskiöldsloppet. Jag känner mig lite småförkyld. Men det är tveksamt om jag hade kört om jag vore frisk. Jag ska njuta av 24-timmars längre och väl.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till 24-timmars på skidor 2016 the story

  1. Lars Bern skriver:

    Bästa race report jag läst! Tog en halv dag att komma igenom den i omgångar. Härlig blandning av återblickar i det mentala spelet och nördiga neddykningar i prylar och rekvisita. Har skickat ett klipp från en norsk tidning.

    Känner igen den där sista timmen från Ultravasan när fokuset smalnar av till nästan tunnelseende och mycket runtomkring blir smått surrealistiskt. Fast det var ju bara 9 timmar…

    • Erik Wickström skriver:

      Tack! Jättekul att höra från någon som följt bloggen länge. Jag är lite avis att du sprungit Ultravasan. Det vill jag också göra i sommar. Men jag ska hålla mig undan i starten 🙂

      • Lars Bern skriver:

        Häng på till Ultrabirken 11 juni vetja. Det är ett bra genrep på 60km. Ska springa den tillsammans med brorsan som en födelsedagspresent till honom.

  2. David skriver:

    Mycket intressant och underhållande läsning! Imponerande att du kunde hålla den farten under så lång tid.

    Vi ses i Jokkmokk!

  3. Mathias Dahlander skriver:

    Vilket fantastiskt rekord, något du kan vara väldig väldigt stolt över!

  4. Johan skriver:

    Härligt! Ännu en vit heteroman i trikåer som spär på sitt ego. Finns det nåt fenomen i tidens anda som kan få mer ryggdunkningar av högst likasinnande?
    Vore en intressant infalllsvinkeln om du som chefredaktör tog uppfrågan mer varför dessa sporter enbart lockar sånna som dig själv ? Längdåkning är nya golfen.

    • Lars Bern skriver:

      Trodde cykling var den nya golfen..? Lite mer no limits på prylarna där.
      Håller med om att din och Stephans undran är befogad. När får vi en Zlatan i längdspåren?
      /Lars, yet another MAMIL (Middle Aged Man In Lycra)

      • Erik Wickström skriver:

        Tack! Jag skäms inte för att jag är en vit heteroman som gör grejer för att förverkliga mig själv. Däremot har Johan en poäng i att längdskidsporten inte lockar alla samhällsgrupper. Vi hade en artikeln om integration och trösklarna till skidåkning i Vasalöparens februarinummer. Mejla om du vill att jag skickar den.

  5. Bill Bergman skriver:

    Grattis igen och tack för allt du bjudit på. Inte bara själva det otroliga loppet utan även all fakta som finns att tillgå. I spåren av denna prestation följer ju en uppsjö av intryck, värderingar och kunskap att själv ta med sig som vasaloppsåkare. En märklig prestation med ett märkligt intag av mat o dricka, utrustning och metodiken i övrigt mm. Det kommer många att ta efter i långloppen känner jag på mig. Vilken uthållighet! Du förtjänar rekordet, verkligen! Har varit på föreläsning du haft och blivit inspirerad, och nu än mer. Jag förstår också att människan Erik Wickström, är något alldeles speciellt!
    Tack!

  6. kallewick skriver:

    Jag som inte har någon mer relation till dig än bloggen började gråta av att läsa detta inlägg. Du är fantastisk, fortsätt att inspirera 🙂

  7. Jens skriver:

    En helt galen bedrift, du är en stor inspiratör för längdsporten. Hoppas att du fortsätter i många år.
    // Jens Kirk

  8. Erik Wickström skriver:

    Vilka fina ord ni skriver! Jag tackar det ödmjukaste.

Kommentarsfältet är stängt.