Första Melodifestivalen på 20 år

Så satt vi där alla fyra i köket. Lite speciellt faktiskt. Mamma, pappa, syrran och jag. Barnen var på ovanvåningen och lekte.

Chariot CX2 i mörker

Chariot CX2 i mörker

Min syster Ellen med familj bor ganska centralt i Borås, ca 5 km från oss. Mamma och pappa bor i var sin lägenhet, också centralt. De korta avstånden är något jag är glad över och det är inte helt ovanligt att vi ses alla fyra i lite större sällskap hos oss eller hos syrran.

Den här gången var det bara vi fyra som var vuxna, då Ida är på tjejhelg och Ellens man Eriks var på plats på Melodifestivalen i Göteborg med deras äldsta dotter. Jag sprang med dubbel-Charioten fram och tillbaks till stan. Inte enbart för att få träning och känna mig hurtig, utan även eftersom jag annars hade missat chansen att dricka två glas av det goda italienska vinet som pappa hade med sig.

Springer centralt
Att springa hem sent på kvällen funkar bra tycker jag. Och som vanligt vid dessa tillfällen springer jag rakt igenom stan, för att visa upp att konditionsidrott funkar vid alla tillfällen. De på Bishops som såg mig trodde nog att de beställt en IPA för mycket, alternativ tyckte att jag var ganska korkad.

Ellen Lindell är mitt enda syskon, men ett väldigt bra sådant. Hon har också fått uppleva 70-talet, med utsvängda jeans och hippiekollektiv (hon är född i aug 1979).

Ellen Lindell är mitt enda syskon och ett väldigt bra sådant. Hon har också fått uppleva 70-talet, med utsvängda jeans och hippiekollektiv (hon är född i aug 1979).

Just nu är det söndag morgon och barnen sover fortfarande. Mamma är inkallad sen förmiddag så jag ska kunna åka ett stakpass på ca 1,5 timme.

Bra med Mustasch
Just det, Melodifestivalen, eller ”Mello” som man säger nuförtiden. Syster Ellen hade bjudit in till middag och Mello igår och vi såg delar av programmet. Jag kan inte minnas att jag sett varken den svenska varitanten eller Eurovision på 20 år. Det har hänt en del sedan sedan sist, inte enbart färre tonartshöjningar och tillskott av delfinaler. Jag tyckte vissa av filmerna de visade var riktigt välproducerade, men de tre presentatörerna var jag inte superimpad av. Jag har haft några uppdrag som konfrencier och Ida och jag har varit toastmastrar på några bröllop. Så jag vet att det är en stor utmaning. Men jag tyckte nog ändå att de kunde ha varit bättre, de ska ju vara proffs på sådant.

Musiksässigt var kvällens höjdpunkt utan tvekan när Mustach framförde Hasse Anderssons Änglahund i ”hårdrocksversion”.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Träning. Bokmärk permalänken.