Thomas Magnuson-bok

“Thomas – skidåkaren”. Bok om Thomas Magnuson. Omslagsbild.

Reklam för Einar Elvrum Teknisk Bedrift AS i bok om Thomas Magnuson. På den tiden verkar det som man kallade belag för “sula”. Jag tror norrmännen idag kallar det “såle”.

Reklam för Sundins skidor i bok om Thomas Magnuson

Jag läste nyligen ut boken “Thomas – skidåkaren”, skriven av Lars Gösta Larsson och utgiven på CeWe-förlaget 1975. Jag köpte boken begagnat på nätet efter tips av en bloggläsare.

Det är långt ifrån den mest kvalitativa och välproducerade bok jag läst, men det var intressant att läsa om Thomas Magnusons liv och framförallt om hans träning.

Boken är utgiven mitt under Thomas karriär, året efter han vann VM-tremilen i Falun, vilket blev hans enda internationella mästerskapsguld. I övrigt knep han ett brons på femmilen i samma mästerskap, samt tog guld i stafett vid VM i Lahti 1978. I OS 1972 blev det inga medaljer och han åkte inte OS 1976 eftersom hans pappa gick bort kort tid innan mästerskapet. Thomas avslutade sin elitkarriär redan före han fyllde 30 år. Något jag inte riktigt förstod tidigare men som framgick i boken var att han var riktigt bra i unga seniorår och kunde ha blivit en mycket större stjärna. En mycket träningsvillig karl från Motala som sedan bodde i Orsa och därefter Delsbo.

Jag minns sommaren 2014 då jag var på läger med Lager 157 Ski Team i Delsbo. På alla löp- och rullskidpass pekade Jörgen Brink ut ställen där Thomas hade kört brutala träningspass.

Lite udda upplägg på bok
Boken handlar om Thomas första 58 sidorna. Resten av bokens 124 sidor är en genomgång av en massa nationella och internationella skidtävlingar från 20-talet och framåt, skrivet av Sigge Bergman, samt TV-tider för Innsbruck-OS 1976 och lite reklam. Ganska udda upplägg på en bok. Visst var det kul att läsa om gamla skidtävlingar, men jag hade gärna sett att porträttet på Thomas blev längre än 58 sidor.

Ett Lidingölopp på 2 timmar på distanspass
Den stora behållningen är att ta del av 70-talets träningskultur och läsa om Thomas träning. Jag har själv intervjuat Thomas så vissa bitar kände jag till sedan tidigare. Det jag minns mest från den intervjun var hur kraftigt han periodiserade sin träning. Det var väldigt många fler timmar per månad på hösten jämfört med tidig sommar.

När kommer några stolpar om innehållet, både gällande Thomas och skidtävlingar:

Premiären för längdåkning för damer i OS/VM-sammanhang var vid OS i Oslo 1952. Färre och kortare distanser. Det mottogs långt ifrån enbart positivt av etablissemanget.
Den svenska skidåkaren Torkel Persson tog med sig 1 kg snus till ett mästerskap, men det räckte inte. Det måste vara en släkting till David Holmström.
Thomas Magnuson tränade nästan aldrig styrketräning. “Lite lätt uppmjukningsgymnastik kan aldrig skada, men jag tror inte mycket på regelrätt styrkegymnastik. Den styrka man behöver för skidåkning skall man försöka skaffa sig genom rörelser, som så mycket som möjligt påminner om riktig skidåkning. Det är i alla fall min åsikt – och efter den tränar jag.” Jag kunde inte sagt det bättre själv, även om det till viss del har ändras nu med snabbare spår, bättre utrustning etc som gör stakningen mer betydelsefull.
En grej jag inte håller med om så mycket (framförallt inte för motionärer), som Thomas menar: “Någon speciell teknikträning sysslar jag aldrig med. Teknik får växa fram själv och nötas in under åkningen. Jag har aldrig provat på att åka efter någon speciell teknikbana. Jag åker aldrig utan stavar, som många anser vara nyttigt. Varför ska inte stavarna vara med i träningen, när dom sedan skall vara med i tävling?”
Träningen bestod som det verkar till väldigt stor del av det vi idag kallar A2 (75-85 procent av maxpuls). “Löpningen sker fortfarande enbart i terräng och jag hinner omkring 3 mil i distans på två timmars löpning”. Styv distansfart.
Löpningen tog väldigt mycket plats i träning på 70-talet, ofta kring 50 procent för eliten på sommarhalvåret.