En steg framåt i löpningen

Igår kom Idas släktingar från Skåne till Aplared. De är alltid uppe en handfull dagar vid kräftfisket och bor i Idas föräldrars stuga vid sjön Såken. Typ fem vuxna och ännu fler barn, i åldrarna typ 10-18 år. Så vi lär hänga en del där ute i veckan.

Loftsdalsrundan i Aplared ser ut ungefär så här, för den med lokalkännedom

Loftsdalsrundan i Aplared ser ut ungefär så här, för den med lokalkännedom

Ida släppte av mig strax innan Aplared igår och så sprang jag 45 min. Det blev 15 min uppvärmning, bland annat på Aplareds nya elljusspår vid idrottsplatsen. Såg jättefint ut. Det gamla låg vid hembygdsgården ner mot Ropered och när jag sprungit där har det varit ganska igenväxt.

20 s snabbare
Efter uppvärmningen maxade jag 2 varv på Loftsdalsrundan, där ett varv mäter 3,85 km om man springer via Lönnåsens gårdsplan. Ca 50 meter stigning per varv, i stort sett enbart grusväg.

Tiden för några veckor sedan då jag körde mitt första löppass med mycket mjölksyra för året blev 28.39 min (14.04-14.34). Nu blev tiden 28.19 min (14.18-14.01). Det blir ca 3.41 min/km i snitt, nöjd med det. Behövdes efter fiaskot på 3000 m nyligen. Mitt rekord på ett varv på Loftsdalsrundan är 13.29 min.

Suddigt
Anledningen till att jag kör flera löppass där jag tar i rejält är för att kunna springa bra på Kretsloppet 15 sep. En mil flack asfalt i Borås. Förra året sprang jag på låga 34 min och hoppas kunna prestera något liknande i år. Där blir det mer mjölksyra jämför med att springa tiodubbla distansen.

Igår blev det nästan för tufft. Det för några sekunder under långspurten jag blev tvungen att springa något avvaktande eftersom jag kände mig helt snurrig. Jag kan tänka mig att det känns ungefär så precis innan man svimmar. Kanske gjorde värmen sitt, men jag tog också ut mig rejält.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Löpning, Träning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En steg framåt i löpningen

  1. slaentbjorn skriver:

    Känner igen det där med att bli snurrig under spurten. Spurtade i Karlstad Stadslopp i juni när det blev suddigt och benen lite vingliga. Min familjen som stod bredvid och tittade på sa att jag såg helt borta ut. Gött efteråt, man vet att man gav det man kunde.

  2. Gitarrmartin skriver:

    Låter som att du som vanligt tar ut det du har när du får tillfälle. Bra egenskap! Jag får också alltid sätta mig en stund efter spurten. Efter 30s försvinner det alltid men vid målgång är det tunnelseende.

  3. Erik Wickström skriver:

    Ja, ibland tar man ut sig ganska mycket. Men det går som sagt över ganska fort och känns gött efteråt!

Kommentarsfältet är stängt.