Holmenkollmarsjen 52 km resultat herrar 2019

Efter Holmenkollmarsjen 2019. Minns inte vad denne killen hette, men han pratade i alla fall norska.

Claes Kalderen och Racefox samarbetar med Holmenkollmarsjen. I bakgrunden Tord Asle Gjerdalen som förra året började använda Racefox.

Barnas Holmenkolldag. Astrid i Hestra-kläder.

Barnas Holmenkolldag. 3700 barn åkte. Man startade när man ville under flera timmar. Ingen tidtagning och ingen masstart i Astrids klass.

Alla deltagare i barnloppet fick en ryggsäck med godsaker.

Resultat Holmenkollmarsjen 2019 finns här. Jag blev 11:a, 6.18 min efter segraren Rune Malå Ødegård, som f ö är bror med min kompis Harald Opsahls systers man. Vi hälsade på Haralds familj dagen efter loppet.

Annorlunda frukost. Hotellfrukosten öppnade kl 7 istället för 8, men inte heller det räckte. Så de satte ut ett frukostpaket. Jag bad om två.

I ett samarbete med Holmenkollmarsjen och Racefox fick jag en inbjudan att åka Holmenkollmarsjen. Det är ett lopp jag länge velat åka, och när jag nu fick möjlighet att åka upp en helg med barnen så tackade jag ja nästan direkt.

Jag har hört mycket gott om loppet och det är lite av ett mystierium att inte fler svenskar som åker den tävlingen, bl a med tanke på att det endast är 3 timmars bilresa från Göteborg. Alltså betydligt närmare än att åka upp till Dalarna, som många istället gör.

Tvekade på skidvalet inför start
När jag åker Vasaloppet bryr jag mig ganska mycket om resultatet. Jag vill få en så bra placering som möjligt. Men på seedningslopp är det inte lika noga om jag blir 7:a, 11:a, 17:e eller 37:a. Därför kontaktade jag Madshus och frågade om de kunde skicka en toppmodell av ett par så kallade pälsskidor, alltså fästvallningsfria skidor.

Holmenkollmarsjen starten. Eller i alla fall före starten.

Skidorna kom ett par veckor i förväg och jag körde några pass på dem. Redline 2.0 Intelligrip, som kommer nästa säsong. Det gick sådär. Skidorna var obehandlade så de gled inte superbra. Dessutom gick diagonalintervallerna ganska dåligt. På intervallpass uppför där jag körde varannan intervall diagonal och varannan stakning gick stakningen snabbast.

Så jag bestämde mig nästan för att staka Holmenkollmarsjen. För att få lite bättre fart på de vallningsfria skidorna testade jag dock min kompis Erik Thibergs hemmagjorda stålsicklar och rillar (gängstänger).

När jag skulle lämna in två par stakskidor till Jan Flodin tyckte han att jag skulle ha ett alternativ för fäste, då banan är kuperad och de utlovades rikliga mängder regn (=dåligt stavfäste). Så jag hämtade pälsskidorna i takboxen och fick de uppvallade med fluorpulver och fluider.

Målområdet Holmenkollmarsjen. Dimmigt! Man såg inte hoppbacken, som ligger ett stenkast bort. Ändå hade de tävling där. Backhopparna lär inte ha sett landningen vid uthoppet. Läskigt.

Rex-trugor i brist på medium
Ida hade kurs under helgen, så hon var inte med i Oslo. Pappa fick vara med barnen på förmiddagen, vilket också gjorde att han saknades på morgonen. Istället klev Claes Kalderen på Racefox in som tillfällig pappa.

Han sällskapade och fick lyssna på mina monologer om val av skidor och trugstorlek. Jag hade bara liten truga och Rex bamsetruga och blev tvungen att välja Rex pga ingen i mellanstorlek (jag hade missat den min klant).

Stakskidorna gick bättre än pälsskidorna när jag testade på morgonen (tack till dig som hjälpte till med testet), men skillnaden var inte jättestor. Så jag jag valde pälsen!

Flyttade bindningen ett par gånger
Det var några tusen deltagare och på min 74:e-plats i Vasaloppet förra året blev jag seedad som en av de 22 främsta, i den så kallade plogen längst fram. Där var det två led tror jag och jag stod i det främsta. Eftersom jag kunde springa iväg i diagonal kunde jag inte låta bli att ta starten.

Redline 2.0 Intelligrip. Flex 47. För 75-85 kg. Jag väger ca 72 kg.

Första kilometerna gick det tungt. Jag upplevde skidorna som sega och fick inte till diagonalandet i den stora klungan. Sedan stabiliserades läget lite grann. Ganska snabbt blev vi en grupp på ca 25 man där ca hälften hade fäste.

Första ca 12 km går uppför och jag slet med diagonalåkningen. Fästet var okej, men vid ett par tillfällen vred jag fram bindningen för bättre fäste. (Rottefella Move Switch med ett vred på ovansidan av skidan så det t o m går att göra utan att stanna helt.) För att sedan vrida tillbaka på nästa krön. Det funkade helt okej, men svårt när man inte kan banan. Hade jag t ex varit led 3-åkare i Vasaloppet hade jag värderat denna funktion väldigt högt.

Jobbigt för armarna att diagonala
I slutet av den långa stigningen orkade jag till slut inte längre och släppte. Jag tycker det är jobbigt för armarna att diagonala så mycket och jag kände att pulsen hade legat högt länge.

På krönet hände det mest märkliga på hela loppet. Jag tryckte på i stakningen i det lättåkta partierna och insåg att jag inte bara hängde med de andra åkarna utför. Jag t o m gled ikapp och förbi. Thomas Gifstad (10:a Vasaloppet 2018) och Vegard Vinje (21:a Vasaloppet 2017) hade inga direkta drömskidor. Men det kändes ändå kul att kunna glida förbi dem med tanke på att de körde loppet utan fästvalla.

Enkel-Hawaii efter målgång

Efter ett tag kom vi ner på en sjö där jag frågade hur långt upp det var till täten. “Det här är täten”, fick jag som svar. På sjön åkte jag starkt och drog en del. Inte främst för att jag hade stora trugor, utan för att jag anpassade tekniken utifrån underlaget. Är det superslaskigt med dåligt stavfäste måste man höja frekvensen och sätta i stavarna långt bak. Det funkar inte att åka med samma teknik som när underlaget svarar.

Flög av med 2 mil kvar
Självförtroendet var på topp och en grupp på tio åkare höll ihop ett antal kilometer. Med ungefär 3 mil kvar, alltså med drygt 2 mil åkta, var självförtroendet på topp. Men skidorna gick inte lika bra och jag var lite kaxigt på toppen av en backe. Jag släppte lucka och tänkte att jag glider väl ikapp, men det gjorde jag inte och det sammanföll med att Vegard körde hårt i spets, så jag orkade inte gå ikapp.

Trevligt hotellrum med två våningar. Barnen gillade balkongen. Scandic Holmenkollen Park.

Sedan åkte jag dåligt mellan 3 mil kvar och 2 mil kvar. Jag var genomtrött och orkade inte alls svara när två gubbar kom efter några kilometer. Med ca 2 mil kvar gick det aningen bättre och jag åkte lite grann i klungor. Vissa hade bättre skidor än mig och vissa sämre.

Sista tredjedelen av banan var tuff. Brantare backar än första tredjedelen och oj vad trött jag var. Jag orkade inte diagonala med vettig teknik så det blev en blandning av stakning och spring på skidor. Det såg inte vackert ut.

Stora skillnader längs banan
Sammanfattningsvis så var det ett kul lopp och jag är jättenöjd över att jag åkte med pälsskidor. Målsättningen var att visa att det är ett minst lika bra alternativ som klister en sådan här dag.

Jag tror det var ett bättre val än klisterskidor, men hade jag åkte igen för bästa möjliga placering hade jag stakat. Dels för att jag är för dålig på att åka med fäste (har inte gjort det på tävling sedan Skinnarloppet 2014 och typ inte inte kört det sedan dess på längre intervaller än 3 min), dels för att pälsen i likhet med fästvalla bromsar lite grann i stakningen.

Norsk Teknisk Museum. Många grejer att leka med.

I snitt skulle jag säga att jag hade ungefär som resten av tätklungan i glid i spåret nedför (eller aningen bättre), men det var stora skillnader längs banan. Utanför spåret som i luriga nedförsbackar kände jag att pälsen saknade ner glidet.

Bra helhelg
Som tävling kan jag inte annat än varmt rekommendera Holmenkollmarsjen, trots det ogynnsamma vädret. Ett 52 km långt lopp på natursnö 3 timmar Göteborg är som öppet mål. 800 meters stigning är tufft. Jag är tveksam till om jag hade orkat staka alla backar sista tredjedelen. Kanske hade jag behövt saxa några gånger. Särskilt en dag som denna med tröga spår. Alltså är det för 99 procent av alla skidåkare ett fint diagonallopp.

Enda varningens finger är utförsbackarna. För vana skidåkare är det inga problem, men jag tror min mamma på 69 år som inte har åkt skidor i unga år hade morrat lite över vissa av nedförsbackarna.

Som helg med familjen var det superbra för oss. Jag tävlade på lördagen och Astrid på söndagen. Maj var hostig och var inte heller jättesugen på tävlingen. Astrid tyckte det var jättekul, inte minst för den fina ryggsäcken med gott innehåll man fick efteråt. Världens största barntävling. Vi passade också på att besöka Norsk Teknisk Museum på eftermiddagen på lördagen, vilket uppskattades av barnen.

Racefox
Jag körde loppet med Racefox och nedan finns gott om data. Det var första loppet som jag kör med Racefox med fäste, så det var kul att analysera. Det var också spännande att se hur värdena i de olika delteknikerna skiljer sig uppför vs platten vs nedför. Se kommentarer i bildtexterna.

Här finns all min data från loppet på Racefox. En vidare Racefox-analys finns här.

Racefox Holmekollmarsjen. Stängde av ett par minuter för sent pga att jag blev intervjuad efter målgång.

Holmenkollmarsjen karta

Racefox Holmenkollmarsjen stakning. Attack, båltryck, stabilitet, frekvens och ski power. Kvot 1,8 mellan båltryck och attack.

Racefox Holmenkollmarsjen. Stakskjut. Betydligt mer stakning och diagonal än stakskjut.

Racefox Holmekollmarsjen. Diagonal.

Holmenkollmarsjen banprofil. 834 meter i totalstigning i Holmenkollmarsjen. Ungefär som Vasaloppet, fast på mycket kortare sträcka.

Pulskurva Holmenkollmarjsen. 87 procent i snitt och 96 procent i max (räknar 188 som maxpuls). Det är högt för mig på seedningslopp.

Racefox Holmenkollmarsjen. Mer tryck i stakningen nedför än uppför. Ganska väntat tycker jag, men kul att få det på pränt.