Jag, Erik “Bygg” Johansson, Gustav Nordström och Karl-Johan Westberg hos Kalles föräldrar

För några dagar sedan var det på riksnyheterna att en svensk förolyckats i en lavin i Norge. Ganska snart fick jag reda på att det var Erik “Bygg” Johansson. Det har varit en chock som varit svårt att ta in och jag har tänkt mycket på det senaste dagarna.

Skidsverige är litet. Nästan alla elit- eller semielitåkare känner varandra, så länge man är någorlunda inom samma åldersspann eller inom någorlunda samma geografiska område.

Jag har aldrig varit en nära vän till Erik, men vi har ibland tränat ihop och brukade pratas vid på tävlingar (han åkte för Tranemo IF). Det har alltid varit trevligt, kul och givande att vara kring Erik, vilket är något jag tror jag delar med väldigt många. Jag brukade också prata med hans pappa, och det gör ont när jag ser honom framför mig nu.

Senaste åren har Erik bott i Umeå, men senast i vintras var han nere i Borås och körde 6-timmars på Hestra skidultra, där han bl a åkte en del med Robban.

Erik var glad, gillade att tjôta och hade en sådan otrolig glädje till konditionsidrott. Han åkte inte bara skidor, utan höll också på med orientering, skidorientering och tävlade i topptursskidåkning.