Jag läste i senaste numret av Runners World att bredden blir bredare och spetsen blir sämre i löparsverige. Deltagarantalet stiger stadigt i arrangemang som Göteborgsvarvet, Stockholm maraton och Lidingöloppet. Men tiderna i toppen blir allt sämre bland svenskarna.

För att illustrera detta hade artikelförfattaren hade valt ut en massa grafer från Stockholm marathon och Lidingöloppet där man såg hur snabbt alla sprang på det glada 80-talet. Jag kunde inte låta bli att le lite och drömma mig bort när jag såg diagrammet som visade att eliten i Lidingöloppet var som sämst år 2006. Det året jag sprang. Aldrig har en så ”dålig” tid genererat en tolfteplats, med endast fem svenskar framför. Visserligen var det en för årstiden mycket varm dag, men jag tror ändå att jag hade en ofantlig tur. Och jag skiter fullständigt i att det var ett dåligt år. En tolfteplats är en tolfteplats. Jag glömmer aldrig när jag kom ut från duscharna på Gärdet en knapp timme efter målgång och blickade ut över det gigantiska målområdet fyllt med löpare. ”Bara elva personer är bättre mig”, tänkte jag narcissistiskt.

Resultlista Lidingöloppet 2006

Oj vad nostalgiskt det här blev. Skit samma, jag fortsätter.

Erik och Anders Szalkai i Lidingöloppet 2006.

Hur jag lyckades så bra i detta lopp är en gåta. Jag slutade med längdskidåkningen i mars 2006 och tänkte att ”var sak har sin tid, nu är det sommarjobb, utbildning och karriär som gäller”. Jag tränade typ ingenting i några månader, men efter tag började jag klättra på väggarna och inse att det är omöjligt att sluta med konditionsidrott. I juni anmälde jag mig till Lidingöloppet för att jag inte skulle tjocka till mig allt för mycket. Sedan började träna mer och mer, typ enbart löpning. Men träningen kom i andra hand. Under sommaren jobbade jag heltid på charkuteriet Allmans i Borås och tog till och med grönt kort (spelade en runda samma dag som jag tog kortet på mitt handicap 36, sedan har jag aldrig hållit i en golfklubba). Kom det något annat emellan fick träningen stryka på foten, inte som tidigare då dagen var förstörd om inte planen följdes till punkt och pricka. När hösten kom pendlade jag med cykel, tåg och spårvagn till Göteborg (1 h 45 min enkel väg) där jag läste till min Masters i molekylärbiologi på 150 %. På kvällarna pluggade jag och gick på spanskkurs en dag i veckan. Sov vet jag inte när jag gjorde.

Jag skrev ingen träningsdagbok, men jag minns ungefär hur en vecka kunde se ut:

• Måndag: Banintervaller 10*400 m, 1 min vila. Totalt 45 min
• Tisdag: 30 min i 4 min/km-fart innan frukost
• Onsdag: Banintervaller 5*1000 m, 1 min vila. Totalt 45 min
• Torsdag: 45 min styrketräning
• Fredag: 45 min i 4 min/km-fart innan frukost
• Lördag: Vila
• Söndag: 1h30 i stegrande fart (sista 3 km maxfart) ELLER 2,5 h landsvägscykel (brukade vägga sista halvtimmen)

Total veckodos: Ca 5 timmar

Det blev mer curling, golf, kubb och andra oviktigheter under år 2006. Kanske var det därför konditionsidrottandet gick så bra trots kraftigt minskad träningsmängd. Bilden är autentiskt: min första sten blev en skotte. Sedan var jag mest ute på hal is.

Eftersom jag inte tävlade så mycket den sommaren hade jag dålig koll på min form. Resultatet i Lidingöloppet blev en välkommen chock. Förklaringen till att loppet gick bra tror jag är att:

1. Jag hade tränat stenhårt för längdåkning i fyra år under Alaskatiden. God syreupptagning hinner man inte tappa så lätt på ett halvår.
2. Springer man fort på träning gör man det på tävling. Jag sprang aldrig långsamt på träning.
3. Progressionspasset med stegrande fart är en höjdare. Det ska jag börja införa mer på rullskidor.
4. Banintervaller genererar ett riktigt bra löpsteg.
5. Hösten 2006 är enda tremånadersperioden jag kunnat springa skadefri. En skadefri löpare är en bra löpare.
6. Jag hade ingen press. Som skidåkare förr kände jag alltid höga krav på prestationer från mig själv och min omgivning. I den nya sporten löpning kunde jag springa enbart på glädje. Ungefär som jag känner med allt mitt idrottande nuförtiden.