Jag tycker verkligen skidåkning är underbart. Det är en drog man inte kan få nog av. Ganska nyttig sådan dessutom. Sex, kaffe och skidåkning har det gemensamt att det går att göra många gånger, man tröttnar aldrig och det är faktiskt ganska hälsosamt. Vad som är bäst lämnar jag osagt.

Detta var ballt idag:

• Att få åka i samma klunga som Daniel Tynell, Markus Jönsson, Anton Sjöholm och tycka att det var hur lätt som helst att följa.
• Att gå i mål, vända sig, och se Jörgen Brink skära mållinjen att par sekunder senare.
• Att staka om italienaren Christian Zorzi med ca 1 mil kvar.
• Att ha lika bra glid som alla andra.
• Att se Daniel Tynells grymma vurpa efter 2 mil (förlåt Daniel, men det såg ofattbart kul på nära håll)
• Att ta världscupspoäng i långloppscupen Ski Classics.
• Att bara vara 6,36 min efter vinnaren och få 80.22 FIS-punkter.
• Att prata med tävlingens maskot.
• Att få en vedervärdig, men otroligt tacksam dricka av ledaren Jean Marc från Team Xtra Personnell

Detta var mindre ballt idag:

• Att tvingas släppa sin klunga pga av att hela Tjeckiens samlade snö fastnade under mina skidor.
• Att arrangören bara hade 1-2 spår, ganska lite med tanke på alla tusentals deltagare
• Att arrangören inte gav dricka till de som kom tidigt, jag sportdryckssvulten

Tävlingsdagen i kronologisk ordning:
Klockan ringer kl. 06.00 och Per Forsberg, Martin Josefsson och jag har sovit bra som så när på pappas nattliga arior (han snarkar rejält). Ledare Lars har kokat årgångsgröt som slinker ner med ett gäng mackor och tjeckisk kaffe. Vi går 200 m till stadion och lägger ut skidorna. Jag hamnar i tredje rad i elitledet.

Skidtestningen blev intressant. Jag hade två par uppvallade: ett par Atomic som jag lånat av Oskar Svärd och ett par Fischer Zero (ruggskidor). Eftersom det var typ nollgradigt och snöfall var det läge för ruggskidor. Särskilt med tanke på att vi tog för givet att det var kallare och torrare snö högre upp. Mina ruggskidor fäste kanon, som berget. Men eftersom jag bara åkt på dem en gång tidigare och glidet kändes betydligt bättre på dem andra, så valde jag fästvalla.

Vallan jag åkte på:
Atomicskidor, vallade till 0,2 mm (det vanliga för burkvalla som rekommenderas i sportaffärer)
Glid: Bengt Ryttys vallor: Grafit + HF + en variant av alfapulver
Fäste: 2 lager Blå Extra + 3 lager Magnar 3 + 2 lager Magnar 4 + 2 lager Magnar 3

Fästet på stadion var obefintligt, helt enligt plan för att det inte skulle frysa i längre upp. Men det gjorde det ändå. Starten gick hyfsat och jag kom iväg ganska bra. Första milen består mestadels av en uppförsbacke och där avancerade jag stadigt, trots att alla låg på ett led och det var trögt att åka om i lössnön.

Men ca 1 km kvar till toppen fick jag fäste första gången, innan dess jag precis som många andra i stort sätt bara stakat. Fästet var kanon i 200 m innan det börja hugga. Då började jag staka igen för att det inte skulle frysa under. Som tur var höll det till toppen, då jag låg i samma klunga som nygifte Fredrik Byström från New Sweden.

När vi kom upp på högsta punkten efter en mil kände jag mig urstark. Skidorna gled kanonbra, vilket betyder att jag hade lika bra glid som de runt omkring mig. Det är något jag sällan upplevt i klassiska lopp och det var otroligt skönt. Tack Oskar för skidorna, detta var deras första prov! Jag drog tiomannaklungan ett tag nedför och kände att det gick jättelätt. Vi växeldrog sedan ett tag och plötslig ser jag skotern därframme tillsammans med tätklungan. Strax därefter är vi ikapp och där vid 18 km övergår euforin till frustration. Snön samlas under skidorna, jag blir stående (precis som några andra) och de pojkarna åker ifrån. Jag lyckas få bort snön och når bakre delen av klungan igen. Sedan går det lugnt och fint tillsammans med bland annat Markus Jönsson fram till 22 km, då det blir en ny uppförsbacke.

Knappt tre mil stakning
Jag får stanna och skrapa rent skidorna från snö och bestämmer mig för att styrkestaka de sista 28 kilometrarna av loppet. Vilket jag till 99 % gör (tack SkiErg, utan dig hade det inte gått). Då frös det inte under. Men jag tappade tätklungan och min gamla tiomannanklunga. Ingen annan åkte förbi mig därifrån, och jag tog faktiskt några placeringar, bland annat ”Zorro” på ett flackt parti och Rikard Andréasson på en slakmota.

Sista 15 km åkte jag med Arne Post och drog jag nästan ingenting, eftersom han gärna gjorde jobbet. Det tackade jag för och gjorde inte den minsta insats till att spurta mot honom. Hjälper han mig i 15 km tänker jag fanimig inte försöka spurta ner honom.

Självklart kändes det surt med ifrysningen, men många hade samma problem, så jag skyller varken på vallan eller vallaren. Snarare på John Pohlman som bjöd på ett sådant knasigt väder. Å andra sidan: hade det varit isföre hade det inte passat mig och då kanske jag inte fått mina första Ski Classics-poäng!

Mersmak
Efter loppet var det bra stämning. De flesta av åkarna i vårt 18-mannagäng (inkl ledare) var nöjda och alla hade sin egen historia. Eftersom alla hade samma valla hade de andra ungefär samma upplevelser som mig. Snacket efteråt alltid trevligt. Vi åkte sedan våra två minibussar till Tyskland, där vi nu övernattar efter en ”segermiddag” med pizza och barolovin. Bilderna kommer senare, det här roaming-inlägget får jag vara lite försiktigt med och hålla nere datamängden.

STORT TACK TILL ULRICEHAMNS IF, LEDARE LARS, VALLARE ANDERS, STAVHÅLLARE MATTIAS, SAMT DRICKALANGARNA FAR, GÖRAN OCH INGEMAR. Ni betyder mycket och service var perfekt! König Ludwig Lauf nästa!

Nu är jag astaggad till kommande tävlingar. Jag har verkligen visat mig själv och min klubb att jag höjt mig ett par nivåer i klassiskt!