Mackan, Bizze Wing, Per Odqvist och Stavåsen på vår altan. Oväntat och väldigt trevligt löpsällskap.

Vädret i Borås har de senaste veckorna varit typiskt Boråsväder (nåja). Minus 5 på natten och plus fem med strålande sol på dagen. Typ varje dag. Jag vet att det varit så i nästan hela Sverige, men ändå.

Skidstadion erbjuder fortfarande grymt bra spår, men jag har inte tränat så mycket sedan Årefjällsloppet, framförallt inte skidåkning.

Med Peder Öberg och Z som pistmaskinsförare på Borås skidstadion är livet lätt att leva

Igår blev det istället en historisk löptur. Fem starka grabbar plus Astrid i joggingvagnen ställde ut från vårt hus i Lundaskog på förmiddagen. Eller vad sägs om Bizze Wing, Per Odqvist, Mackan och Stavåsen. Bizze och Per var mina klasskompisar och (till och från samt mer eller mindre) mina två bästa kompisar hela låg-, mellan- och högstadiet. Bizze bor fortfarande i Borås och har tre små tjejer med sin sambo Ebba, som för övrigt är Olle Häggdahls syster. Per Odqvist hade jag inför dagens tur i princip inte pratat med på 10 år, så det var otroligt roligt att se honom igen. Han bor i hufvudstaden och jobbar sedan sin textilingenjörsexamen på Peak Performance. Per har gjort klassikern en gång och sprungit Lidingöloppet fem gånger. Nu är han dessutom intresserad av att börja med triathlon, så han fick med glöd i ögonen klämma och känna på min tempocykel nere i källaren. Jag hoppas verkligen att PerO kommer tillbaka till Lundaskog! Per var för övrigt lite av min förebild som fjortis. Han var bättre än mig på snowboard, skateboard och tennis. Dessutom var brudarna betydligt mer intresserade av Per än av mig på högstadiefesterna. Men jag förlitar mig på konvergensteorin (källa: Fredde i Solsidan), vilken säger att alla blir lika snygga med åren.

Härligt att se honom trött
Det blev 15 km på grusväg och asfalt, bl a förbi den nedlagda Elfsborgsbacken på Ryssbyvägen och runt Ramnasjön och Byttorpssjön. Det var första gången sedan i oktober jag sprang över en timme, så det känns i benen idag.

Extra roligt var att Bizze var den som var tröttast under turen. Och när Mackan stötte i roten av sista backen mot Ramnalätt flög Bizze av direkt. Bizze växte upp 200 meter från mig i Lundaskog och vi tävlade i ALLT: fotboll, innebandy, landhockey, löpning (ruscher), Zelda, Super Maria Bros 2, sällskapsspel, bordshockey, pingis… Jag fattade inte att jag var en tävlingsmänniska förrän sent i livet, mest med tanke på att Bizze, jag och våra två pappor var precis likadana.