Kenneth Gysing. Foto: Luca Mara

Nya numret av Runners World kom nyligen i brevlådan. Som vanligt tycker jag att tidningen håller hög kvalitet, men det det finns två grejer jag alltid ser mest fram emot att läsa: “Gysings grubbel” (krönika) och “Gysing goes…” (rapport från en löpartävling, ofta maratonlopp utomlands, den här gången Tokyo Marathon).

Trots att jag inte tagit en enda kurs i att skriva är mitt huvudsakliga arbete “journalistisk verksamhet”. Jag vet inte om jag har någon speciell stil och jag följer inga mallar. Men jag har två förebilder när det gäller att skriva. Den ena är Jonas Colting, dels för att han skriver proffsigt med ett stort ordförråd och är duktig på att få fram sin åsikt, dels för att han kan använda svordomar i en text snyggare än någon annan.

Underbar självdistans
Min andra förebild är Kenneth Gysing. Kenneth har sprungit många maror på drygt 3 timmar och jobbar som redaktör på Runners World i Stockholm, där jag brukar byta några ord med honom ett par gånger om året.

Det Gysing är så bra på är att väva in självdistans, humor, samhällskunskap och erfarenheter när han reflekterar över sig själv som löpande småbarnsförälder. Dessutom har han en stil där han repeterar ord/fraser på ett sätt som helt enkelt blir jäkligt roligt!

Det är livsfarligt att ge exempel eller utdrag från tetxer, eftersom det ofta faller platt när de är lösryckta från ett sammanhang. Så jag skippar det. Hur som helst är det bra texter!