Vinnaren Mattias Claesson och jag

Så här nära segern var jag i Landsjön Runt 2014. Det blir till att träna fällningar inför 2015. Dock inte den typ av fällning som Jocke Engström gjorde i Halmstad förra sommaren, då han fick stora asfaltseksem. Foto: Andreas Joakimson

Resultat Landsjön Runt 2014 finns här (dock med många felaktigheter pga tidtagningsproblem, exempelvis var 3:an i loppet betydligt längre bakom oss än vad som står nu).

Karta, pulsprofil med mera på Garmin Connect finns här (satte på ca 5 s före start och stoppade några sekunder efter målgång).

Så var premiären av rullskidssäsongen avklarad. Det är fjärde året i rad jag kör Landsjön Runt och det går alltid bra här där i Kaxholmen utanför Huskvarna, mina kompisar Oskar Lund och Johan Palmérs hembygder. Resultat från tidigare år:

• 5:a 2011
• 5:a 2012
• 4:a 2013 (står delad 3:a i resultatlistan, men Emil var före)

Tidigare har jag alltid åkt i skejtklassen, eftersom startfältet är klart bäst där, men i år valde jag ”motionsklassen”, som Tobias Westman kallar den. Med all rätt. Jag skäms lite över att köra klassiskt, men eftersom jag inte skejtat på nästan ett år så kändes det inte rätt att inleda med en tävling. Dock kanske dags att börja skejta lite nu om jag väljer att vara med på rullskids-SM som avgörs under SM-veckan i världens bästa stad Borås i sommar.

Fältet sprack efter 2 km
Banan är 12 km (11,93 km på min Garmin Forerunner 620) och väldig flack med undantag för två backar som kommer efter ungefär 2 respektive 4 km.

IK Sterns komet i vinter, Johan Kanto, tog starten och drog några hundra meter innan Rickard Bergengren låg och tog vind i knappt 2 km. Precis innan backen svänger vägen skarpt höger och strax innan kurvan attackerade jag för att inte bli intrasslad. Mattias Claesson kontrastötte och redan tidigt i backen blev vi ensamma. Mattias körde som attans och jag lyckades följa genom att gå på max. På toppen av backen hade vi god marginal nedåt och därefter körde vi hela loppet själva.

Mattias drog mest eftersom han var mer nöjd med att eventuellt kunna bli tvåa, än att klungan skulle komma i fatt. För mig var det lite tvärtom, i en sådan här tävling är det vinna eller inte vinna. Jag ville dock ändå vara med och hjälpa till med dragjobbet. Men det var först efter 7 km som jag min första långa förning, och totalt drog jag nog max 3 km, alltså mindre än hälften av Mattias gjorde. Egentligen kunde jag låta han göra allt jobb eftersom han ändå höll hög fart, men i ett mindre prestigefyllt lopp då man tävlar mot kompisar tycker jag inte att det är OK att bara ligga bakom om man ämnar att spurta på slutet.

Rekordjämn spurt
Eftersom min toppfart är låg satte jag traditionsenligt igång min långspurt med cirka 500 meter kvar. Det gick bra och jag fick en lucka på ca 5 meter. Den höll jag några hundra meter innan den successivt minskade och han hann precis om och vann med ungefär 5 centimeter. Jag körde verkligen HELT MAX sista 500 m och hade nog inte kunnat göra något annorlunda sista kilometern av loppet.

Mattias var en värdig vinnare och det är bara att gratulera! Själv var jag nöjd med insats. Snitthastigheten blev 28 km/h.

Bilderna från loppet är tagna av fotografen Andreas Joakimson.

På denna bild pekar jag på och skrattar åt Johan Ericssons groteskt stora sadelväska han cyklade runt med. Johan är förbundskapten för rullskidslandslaget och berättade att han ändrat hjul på en Sverigescuptävling (i Idre) efter att ha pratat i telefon med mig. Han ringde för några veckor sedan och jag tjatade hål i huvudet på honom att man måste köra klassiska rullskidstävlingar på 2:or för att locka den stora massan.