Resultat Ultravasan 90 herrar 2019. 5 av de 9 bästa svenskar antingen från Borås eller Ockelbo (Linus tävlar dock för Hälle).

Mellantider Ultravasan 90

Mellantider kontrollerna Ultravasan enligt Polar Vantage V

Polar Vantage V-data från Ultravasan 90. Jag har 188 i maxpuls så medelpulsen landade på 77 procent. Maxpulsen nådde jag på upploppet (nöjd med det) och 169 slag är 90 procent.

Pulskurva Ultravasan 2019

Jonas Buuds rekordtid i Ultravasan stod sig

Erik Thiberg och Ulf Wickström. Min kompis och min pappa. Stort tack för bästa servicen!!!

Ellen Lindell, Erik Wickström, Niklas Bergh och Erik Hedén dagen före Ultravasan 90 år 2019

Resultat Ultravasan 90 år 2019 finns här. Jag blev 14:e man på tiden 7:08:17, vilket var 1:20:49 efter segrande Jim Walmsley.

Startområdet i Sälen dagen innan Ultravasan. Inte samma kommers som i Vasaloppet.

Ultravasan 90 startar kl 05.00 i Berga by. Det är en stämningsfull start och en stor anledning till att jag valde att springa loppet igen. 2016 lubbade jag på 6:57:56 och blev 13:e man. I år närde jag en dröm om sub 7 och topp 10, vilket var ett mycket högt ställt mål med tanke på att jag tränade betydligt mer på den tiden.

Min syster Ellen Lindell, min far och min vän Erik Thiberg åkte upp dagen innan. Vi kom fram sen eftermiddag, så det var inte mycket annat att göra än äta middag och komma i ordning.

Förutom oss fyra var det sex andra i de två små stugorna vi bodde i utanför Sälen, närmare bestämt Köarskär: Svärfar Inge Pettersson, svägerska Åsa Nilsson, Åsas kompis Andreas, Niklas Bergh, Niklas pappa Totte Bergh samt Erik Hedén.

GPS-sändare i Ultravasan 90. Herrar 2019.

Normalstor frukost
03.20 ringde klockan för mig och 03.30 för de andra. Gröt med banan och 2-3 ostmackor till frukost. Och en kopp kaffe. Ganska normalstor frukost, kanske aningen mindre.

Vi åkte bil ner till starten. Sista halvkilometern var det något oväntat lite kö, så jag hoppade av tidigare för att påbörja min uppvärmning på tio minuter jogg plus lite tänjövningar samt en minut i tävlingstempo. Jag började värma upp kl 04.37, men hade gärna börjat 10 min tidigare så det fanns lite marginal. Och så man hade kunnat mingla lite. Jag hade i alla fall tid att hämta min GPS.

Ellen Lindell. Min syster fixade sub 5 med bravur på Ultravasan 45! Några dagar senare fyllde hon 40 år och hon är i sitt livs löpform.

Starten
Starten gick och jag hade planerat att springa på 145 i puls. Förra gången sprang jag på typ 150 hela vägen och det funkade bra första 2/3 av loppet innan jag kroknade totalt. Nu tänkte jag öppna lite lugnare.

Egentligen är det ingen höjdare att springa på puls, eftersom farten då successivt minskar. Springer du t ex på platt asfalt i en given fart stiger pulsen ju allt eftersom. Men jag tyckte ändå det kunde vara ett riktmärke.

Mot Smågan solo
De främsta sprang iväg direkt i en ryslig fart. Jag hamnade i en löst sammansatt klunga bakom. Efter 5 km hade jag snittat 146 i puls (ser jag nu i efterhand) och tyckte det hade gått väldigt, väldigt lugnt. Det kändes nästan inte som jag tävlade. Så jag bestämde mig för att springa aningen fortare, strax under 150. Sedan sprang jag helt själv – förutom de som passerade mig och den jag passerade – hela loppet med undantag från några kilometer vid Eldris. 82 av 90 km solo. Men det gjorde inte så mycket.

Problemet med att springa för långsamt i början är dels att man inte kommer lika långt när man är pigg (trött i benen blir man alltid), dels att man inte stänger av kroppens känslor och signal lika bra. Så med lite högre fart blir adrenalinpåslagen högre vilket gör att skadekänningarna minskar och man blir mindre kissnödig, hungrig etc.

Ute på myrarna i Ultravasan

18 km stig
Jag passerade Smågan som 13:e man. 4.11 min/km-fart dit på min klocka som jag tror stämmer bättre än Vasaloppets 4.04-fart. Dit har man sprungit 150 höjdmeter uppför och 20 höjdmeter nedför. 147 i snittpuls dit. Kändes bra. 10 s snabbare med tre slag lägre i puls jämfört med 2016. Till Smågan är det tre kilometer asfalt uppför och därefter flack, hårdpackad grusväg. Samma sträcka som Cykelvasan.

På Vasaloppets hemsidan står det så här: ”Ultravasan 90 går på 60 km skogsväg, 6 km grus, 18 km stig och 6 km asfalt. Banans stigning är 867 meter.”

Av de 18 km stig (inkl typ 3 km spångar) så avverkas grovt gissat hälften mellan Smågan och Tennäng, alltså sträckan mellan 10 och 30 km.

Mot Mångsbodarna på nya stigar
Jag tyckte det flöt på fint på stigarna mot Mångsbodarna, där vissa är ganska tekniska. Där är svårt att hålla fart. Före Mångsbodarna var det också en hel del nytt för i år. Nya stigar och nya spångar. Finare, men också långsammare.

Två av Wickström Coachingadepterna som sprang Vasaloppets löplopp

Det var ganska blött i markerna första halvan av loppet och en gång så blött så att en spång stod helt under vatten, vilket gjorde min ena fot helt blöt. Spångarna var inte uppenbart hala, men det skulle sitta fint med lite hönsnät på dem för att öka säkerheten. Det är en av få synpunkter på ett i övrigt helt fantastiskt välorganiserat lopp.

Jag passerade i Mångsbodarna som 12:a, då en kille framför mig stannat precis för en paus några kilometer efter Smågan. Jämfört med 2016 skulle jag tippa på att de nya stigarna, vätan samt att det var ca 600 meter meter längre gjorde loppet några minuter långsammare.

Mot Risberg förbi Patrik Wikström
Vägen ner till Tennäng var också ny. Kanske inte från förra året, men från 2016. Även den bedömer jag lite längre och aningen långsammare.

Åsa Nilsson. Min svägerska fixade sub 11!

I Risbergsbacken kom en kille och sprang om som hade mycket högre fart än mig. Men jag blev inte stressad av det. Jag höll mig till mina 145-150 i puls.

På trallen i slutet av Risbergsbacken sprang jag om en stapplande Patrik Wikström (ej släkt), som sprang om mig strax efter Risberg för tre år sedan. Patrik hade kanske mest hybris av alla elitlöpare och passerade Smågan som 2:a dit han sprang i 3.35-fart. Han hängde sedan i till Oxberg innan han bröt. Patrik kommer igen!

Mot Evertsberg med en scenförändring
När jag passerade Risberg efter drygt 33 km kände jag mig pigg. Det gav extra självförtroende då jag minns att jag kände mig trött redan där 2016.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg brukar Niklas Bergh och jag kalla för ”Falskplatån” i vår podcast Lagom Kondition. Det är för att man knappt ser backarna på banprofilen, men att sträckan ändå är ganska kuperad. Jag brukar åka ganska dåligt där på vintern. Lite av en hatsträcka, för att uttrycka sig hyperboliskt.

Johan Trygg, redaktör för langd.se

Strax efter det känns så bra märker jag att två löpare kommer bakom i god fart. Samtidigt har jag gjort mig redo för första kisspausen. Eftersom jag inser att jag ändå inte kommer att hänga på tar jag kisspausen, som tar 30 s (det blir även en till lika lång kisspaus strax efter Hökberg).

Så från att känt mig pigg, legat 12:a och sprungit med självförtroende låg jag nu på 14:e plats och det kändes tungt. Det var jobbigt.

Mot Oxberg med hopp om topp 10
I Evertsberg får jag en mycket fin presentation av speakern (tack) som också säger att jag ligger 12:a. Jag låg egentligen 13:e ser jag i efterhand. Det är alltid en eller ett par elitlöpare topp 10 som bryter.

Mellan Evertsberg och Vasslan

Jag märker också att jag tar in på killen framför, en av dem som sprang om när jag stannade vid 40 km. Det är Johan Olsson från Alingsås. Jag pratade med honom en del efteråt, jättetrevlig kille.

Så jag tänker ”nästan 11:a och så är det en till framför som bryter, jag blir 10:a i mål”. Självförtroendet är det i alla fall inget fel på.

Jag löper på ganska bra på asfalten några kilometer nedför efter Evertsberg. Det är lätt att springa fort med låg puls, samtidigt får man inte slå sönder benen för mycket.

Omsprungen av Jonas Buud
Men vid vägundergången i Vasslan där uppförsbackarna mot Oxberg smygstartar inser jag att jag är trött på riktigt. Benen är ordentligt trötta och farten är låg. Johan flyger iväg uppför backarna framför mig. Vägen till Oxberg blir tung. Det är också på sträckan från Evertsberg till Oxberg som pulsen börjar sjunka. Jag har inte ben nog att hålla uppe den.

Johan Olsson från Alingsås i Ultravasan

I Björnarvet kommer en av mina största löparförebilder, Jonas Buud, ikapp och förbi med en annan kille. Buud har rekordtiden på 5.45 från 2015. Storfavoriten Jim Walmsley är 2 min före rekordtiden i Evertsberg berättar Jonas under vårt väldigt korta samtal. Buud verkar lugn. Han vet att typ alla går ut för hårt, även bland eliten. Så även denna gång, även om Jim bara var 2 min långsammare.

Jag skulle vilt gissa att banan är aningen mer än 2 min långsammare 2019 jämfört med 2016. 700 m längre, aningen knixigare. Dock inte med grusade Lundbäcksbackar. Oavsett är Buud en legend. Hans prestation 2015 rankar jag som en av de största löparprestationerna en svensk någonsin gjort. 3.50-fart på 9 mil i terrängen är sinnessjukt. Han har i sammanhanget inget bra milpers, inget bra marathonpers, inget superbra 6 h-pers. Men det han gjorde 2015 är så fruktansvärt bra.

Att Buud är en trevlig och ödmjuk kille gör inte saken sämre.

Mot Hökberg på tunga ben
Ut från Oxberg går det tungt. Samtidigt har jag den sista halvmilen peppat mig med att det kändes ännu tyngre 2016, då jag sprang riktigt dåligt mellan Oxberg och Hökberg. Jag tänker att nu ska jag springa mindre dåligt.

Ulf Wickström. Glad över att ha med pappa på lopp.

Tyvärr går det inte bra. Uppförsbackarna känns blytunga och jag klarar inte att hålla bra fart där det är lättsprunget.

Sträckan mellan Oxberg och Hökberg går nästan 2 min långsammare än sist. Drygt 5.20-fart trots mestadels platt.

Volvospåret hade en högtalare 1 km innan Volvos station före Hökbergsbacken. Den högtalaren hördes från Gopshus, alltså flera kilometer bort. Höga ljud kan vara peppande, lite lite lägre nästa gång tack. Det var för högt där man sprang förbi den.

Mot Eldris och fortfarande 14:e
Efter Hökberg börjar några 45 km-löpare springa om. Före mål tror jag sex stycken smitit om. Så många var det inte sist. När de springer förbi känns det inte som vi håller på med samma idrott. Farten jag håller under ett par mil, drygt 5.20 min/km, är inte snabb. Det är parodi på idrott på B-elitnivå. I det här läget ligger jag och springer på puls 135-140. Mer orkar jag inte. Jag vill bara i mål. Inser att både topp 10 och sub 7 är helkört.

Trots det har ingen sprungit om sedan före Oxberg, så jag ligger fortfarande på 14:e plats.

Jörn i Wickström Coaching grejade Vasaloppstrippeln 45

Sällskap före Eldris
I Läde hör jag på speakern att någon ligger ett par minuter bakom. Jag bestämmer mig för att göra ett försök att haka på. Killen kommer ikapp med 11 km kvar och jag ser också en cyklist. Fan också, första dam strax bakom. Det var ändå ett litet glädjeämne som jag hade kvar. Att jag kunde slå första dam, vilken jag inte gjorde 2016.

Jag testar att gå med killen och kroppen svarar helt ok. Vi springer igenom Eldris och en kilometer senare, just som jag tänkte säga att jag inte skulle spurta mot honom om han drar mig till Mora, stannar han för en kisspaus.

4.40-fart sista 8 km
Först tänkte jag lunka på och låta han komma ikapp, men istället får jag ett infall och ökar istället farten. Det funkar. Sedan springer jag i 4.40-tempo de sista 8 km hela vägen in i mål med 148 i snittpuls och lyckas klämma upploppet i 3.35-tempo.

Det krävdes en enorm kraftsamling för att lyckas avsluta bra och det gjorde väldigt ont. Men det gick, vilket gjorde att jag blev 14:e och slog första dam.

Målgången Vasaloppet. Det kom lite regn efter min målgång.

Tack!
Stort jättetack till Erik Thiberg och min pappa som stod för drickalangning, fotning, Instagramuppdatering, stöd, pepp etc.

Det serverades vatten och sportdryck i pappersmuggar på kontrollerna var femte kilometer. Jag tyckte det var lättare att dricka i flaska som Erik och pappa hade.

Ändå drack jag en del på kontrollerna. Skulle gissa mycket ungefärligt att jag drack totalt 3 liter vätska allt som allt, det mesta sportdryck med en liten del koffein. Och fem koffeinliquids. Hade tänkt ta mer, men tendenser till att magen inte gillade det.

En näve chips från Adam Ekstedt i Gopshus som jag till stor del spottade ut. Gott ändå med saltet, tack. En näve cashewnötter som gick samma öde till mötes. Några bitar lösgodis. En halv bar som jag inte åt allt av. I princip ingen fast föda med andra ord. Kände inte att det behövdes.

Alltid trevligt att vara med när folk kommer fram för att ta bild med mig.

Utrustning
Hoka One One Speedgoat 3 på fötterna. Trailskor med tjock sula. Storlek 46. Jag har annars storlek 44,5. Mina fötter blir större under lopp, så det var perfekt. Skovalet kände helrätt.

Korta tights och t-shirt. Ca 10 grader i starten och ca 15 grader i mål. Kanske hade splitshorts och linne varit bättre.

Sträcka
Passet på Polar Flow: https://flow.polar.com/training/analysis/3774026711

GPS:en Polar Vantage V brukar underestimera distansen. Jag skulle tippa att loppet var närmare 91,0 km än 90,5 km.

Passet på Strava är 90,85 km (jämfört med 90,12 km år 2015 och 90,27 km 2016) och i så fall har jag hållit 4.42 min/km-fart: https://www.strava.com/activities/2628547378

Jag lade in GPX-filer från loppen 2015 (hittade på Buuds Funbeat), 2016 och 2019 och kikade i appen Topo GPS. Totalt sett är trots allt skillnaderna åren emellan ganska små.

Så är jag då nöjd med resultatet? Ja, egentligen jättenöjd. Men ändå inte helt. Utvärderingen är gjord och kommer i nästa blogginlägg.

Jag tar emot Niklas Bergh i Mora med ostbågar

Niklas Bergh klarade Ultravasan

Ett gäng Wickström Coachingadepter äter enkel- och dubbelhawaii efter Ultravasan/Stafetvasan/Vasakvartetten

Niklas Bergh och jag med dubbelhawaii på pizzeria Torino i Mora. Det var där jag tog den första dubbelhawaiin efter att ha vandrat Vasaloppsleden med för lite mat 2011.

Erik Westberg sprang en sträcka med Niklas Bergh i Ultravasan