Jubileumsvasan 2022 the story

Erik Wickström vinner Jubileumsvasan. Foto: Vasaloppet.

Erik Wickström vinner Jubileumsvasan. Foto: Vasaloppet.

Deltagarna i Jubileumsvasan vid Olnispagården i Sälen dagen innan. Foto: Vasaloppet.

Deltagarna i Jubileumsvasan vid Olnispagården i Sälen dagen innan. Foto: Vasaloppet.

Fem deltagare från Borås i Jubileumsvasan. Johanna Sundström, John Kumlin, Erik Wickström, Katja Larsson och Örjan Skatt.

Fem deltagare från Borås i Jubileumsvasan. Johanna Sundström, John Kumlin, Erik Wickström, Katja Larsson och Örjan Skatt.

Intervju med TV4 efter Jubileumsvasan

Intervju med TV4 efter Jubileumsvasan.

Gemensam måltid dagen före

Gemensam måltid dagen före

Karta Jubileumsvasan

Karta Jubileumsvasan

I spåret

I spåret

Hur vad det nu? Är det åkaren som kyssar kranskullan eller tvärtom?

Hur vad det nu? Är det åkaren som kyssar kranskullan eller tvärtom?

I action

I action

Upploppet

Upploppet

Vid Olnispagården dagen före loppet.

Vid Olnispagården dagen före loppet.

Det har gått två månader sedan jag fick uppleva en av de bästa dagarna i mitt idrottsliv. Jag har så många att tacka för så mycket.

Upplevelsen att under lång tid få ligga först i spåret och sedan skära mållinjen före alla andra i Mora var helt obeskrivlig. Och den fina känslan att så många gladdes åt att just jag skulle vinna Jublieumsvasan är något jag bär med mig resten av livet.

Kändes självklart att söka
På vår mellandotter Majs 7-årsdag, 10 maj 2021, skickade Vasaloppet ut ett pressmeddelande om att Jubileumsvasan skulle genomföras 12 februari 2022, hundra år efter första upplagan.

I texten kunde man bl a läsa detta:

Träskidor med tårem, vadmalsbyxor, tjärvalla och packad snö på skogsvägar och stigar… Ansökan till århundradets utmaning öppnar onsdag 12 maj och en jury väljer sedan ut 139 skidåkare som får chansen att delta i Jubileumsvasan…
– Vi kommer att sträva efter att efterlikna förhållandena och banprofilen från det ursprungliga loppet 1922 så långt det är praktiskt möjligt. Starten kommer att gå i Sälen vid Olnispagården, på den västra sidan av Västerdalälven, och det blir bara tre kontroller där vi serverar bland annat mjölk, buljong, ägg och brödkakor på vägen till målet i Mora, säger Mats Rylander.

Jag tyckte det lät som en kul grej och ansökte. Eftersom jag var chefredaktör för  Vasaloppets tidning Vasalöparen i nio år samt att jag är officiell Vasaloppscoach hade jag förhoppningar om att komma med. Dessutom är det ingen som har bättre placeringsrad på deras lopp Vasaloppet, Cykelvasan och Ultravasan (25:a, 38:a, 13:e). För de tittade även en del på prestationsförmåga. Vasaloppet visste att någon som åker Vasaloppet på 12 timmar förmodligen skulle få det tufft att åka 9 mil på träskidor.

Besked på semstern
6 juli, då vi fjällvandrade i Åre med familjen (Välliste i Trillevallen den dagen) kom beskedet vilka av de 540 sökanden som blivit antagna. Jag var en av dem.

Redan då fick jag (och min mamma från hennes kompisar) en massa meddelanden om att jag var uttagen. Det var nog först då jag så smått började inse att det här kommer att bli en stor grej. Själv ryckte jag lite på axlarna över det i början, typ som att det var en jippo som jag själv såg fram emot men som allmänheten kanske inte skulle bry sig så mycket om. Oj vad fel jag hade.

Jag tippar på att mer än hälften av deltagarna var med i ett reportage i respektive lokaltidning och jag själv var inför loppet med i SVT (Västnytt och Rapport), TV4 (Sverigesvepet), P4 Sjuhärad och Radio Sweden.

Intervju efter Jubiluemsvasan

Intervju efter Jubiluemsvasan. Syrran, svågern och en Wickström Coaching-adept skymtas i bakgrunden.

Backdroppen på ”I managen med Glenn Killing”
Medierna slog på trumman över att Claes Åkesson, Staffan Larsson, Daniel Tynell, Anna-Lena Fritzon, Mathias Fredriksson, Oskar Svärd, Christer Skog, Stephan Wilson och andra hyfsat välbekanta namn fanns med i deltagarlistan.

Det blev f ö en del förändringar i startlistan successivt. Exempelvis skulle Emelie Öhrstig ha åkt, men det blev OS-kommentering istället. Hennes syster Jennifer Friman åkte däremot. Min kompisar John Kumlin och Henrik Granström (som sedan åkte Nordenskiöldsloppet i den gamla utrustning) var andra som fick en återbudsplats. Några blev sjuka och kom inte till start, t ex Oskar Svärd och Madshus-John Vikman.

En bit på väg i september
När jag fick beskedet om att åka Jublieumsvasan hade jag precis startat en månads sommarsemester. Som egenföretagare är jag aldrig helt ledig, men jag försöker att minimera tiden vid datorn i juli. Därför blev jag lite stressad av att Sveriges samlade förråd av gammal skidutrustning kanske skulle vara slut då jag själv på allvar skulle ta tag i utrustningsletandet efter sommaren.

Jag slängde ut några krokar då och då och gjorde några punktinsatser då och då. I september tyckte jag att jag hade kommit en bit på väg.

Barnens kusin Maja Siri hade fixat en fin skylt

Barnens kusin Maja Siri hade fixat en fin skylt

Vasaloppet mjuknade
Under hösten och tidiga vintern förändrades rekommendationerna lite grann. I takt med att deltagarna började jobba mer och mer med att skaffa utrustning, luckrade Vasaloppet upp lite grann på utrustningskraven. Troligtvis efter feedback från deltagarna.

De hade haft Ernst Alm, 1922 års vinnare, som modell. Men då precis som nu hade ju olika deltagare olika utrustning. Först var krav på att skidorna skulle vara 1,5 gånger kroppslängden. Det försvann. Vasaloppet gick också ut med att man fick valla med vad som helst utom fluor, alltså inte krav på tjära. Det blev också tillåtet att åka med nyproducerad utrustning i gammal stil.

Många var på Floby överskottslager
Jag åkte, i likhet med flera andra deltagare, till Floby överskottslager utanför Falköping i september. Där köpte jag stavar, vadmalsbyxor, handskar, mössa, tröja etc.

En av många saker jag lärt mig under året är att 100 år gamla grejer går sönder. Jag minns ett pass då jag hade med mig två par bambustavar till ett träningspass och typ allt gick sönder. Lädret i handtaget gick av på en stavar. Lädret i trugan gick sönder på två av stavarna och en stav knäckte jag. Det hade varit fint att åka med 100 år gamla grejer, men de flesta hade en stor andel nyproducerat. Man kan ha i åtanke att de inte hade 100 år gammal utrustning 1922.

Mora Tidning

Mora Tidning

Näbbskor
Vadmalsbyxor hade vissa på 1920-talet, men långt ifrån alla. Jag kokade i mina sådana byxor, så det slutade med att mamma lyckligtvis sydde upp kläder i gammal stil åt mig i ull och bomull. Min mor jobbade halvtid som sömmerska under vintern. En rejäl insats åt mig. Mössan stickade sjömarksbon Minai.

Idas kusin Gunilla köpte ett par näbbskor på loppis åt mig, men de gick helt sönder redan vid första passet. Så det fick bli ett par Nero, i likhet med många andra deltagare.

Starka åkare anmälda
Under hösten fick jag många frågor kring loppet och vad jag själv trodde om det. Jag jobbar mycket under hösten och vintern och kände inte att jag hade jättemycket tid och fokus att lägga på utrustningsskaffande, så jag var lite i valet och kvalet om jag skulle åka igenom loppet som en upplevelse eller om jag skulle åka så fort som möjligt.

Sett till startlistan då var det flera åkare med betydligt finare meriter än mig: Oskar Svärd, Lars Berger (skidskytt med VM-guld på skidor), Martin Rosvall, Markus Leijon och Anders Södergren (ej med i första startlistan). Tynell, Larsson och Fredriksson är alla starka, men inte lika vältränade nuförtiden, så jag gissade att de inte skulle komma till Mora bland de första. Jag förstod att en placering bland de fem första var fullt möjlig med rätt förutsättningar.

Niklas Bergh hade beställt blommar som låg i stugan i Tegefjäll när vi kom fram. Tack!

Niklas Berghs familj hade beställt blommor som låg i stugan i Tegefjäll när vi kom fram. Tack!

Premiärtur 10 januari
10 januari körde jag första passet på träskidorna. Sedan följde en månad då jag lärde mig otroligt mycket om gammeldags skidåkning. Det blev mååånga vändor hos skomakaren, där jag bland annat fick lära mig termerna skärfla och lästning. Jag pratade flera gånger med ”skidhistorikern” och bambustavstillverkaren Fabian Rimfors från skånska Brösarp, som också lärde mig en hel del om tåjärnsbindning och bindsle. Jag ringde också en del gamla skidåkare kring hur man tjärar skidor på bästa sätt.

En annan stor källa till kunskap och inspiration var Facebook-grupperna för Jubielumsvasan, en offentlig och en sluten för deltagarna. Där lade många upp sina förberedelser med att skaffa utrustning (det lade folk mycket tid på) och träning (det lade folk inte lika mycket tid på). Jag var själv inte så aktiv där, men tack alla för det ni bidrog med!

15 mil träning på gammelutrustningen
Från 10 januari till loppet 12 februari körde jag ganska precis 15 mil på träskidorna, varav 4,4 mil i loppet Hestra skidultra. De flesta passen var på 30-60 minuter och som snabbast snittade jag 12,3 km/h, trots att jag ofta tog i hyfsat mycket. På loppet snittade jag sedan 13,7 km/h.

Det jag inte blev klok på var hur det kunde gå så fruktansvärt trögt. Jag tänkte att om det går i 12,3 km/h i en halvtimme skulle snittet vara betydligt lägre om jag åkte 9 mil.

Jag är en minst sagt medioker hantverkare och det spiller över i sysslor som att tjära skidor. Känslan som andra har finns liksom inte hos mig på det området. Jag lyckades inte riktigt bränna in den. Kapitlet om doften av tjära i bilen, garaget, källaren och till viss del även köket och min hud går vi inte ens in på.

Vid flera tillfällen blev det brunt i snön och efter några kilometer åkte jag i princip på trärena skidor. Skidor utan tjära på blöt konstsnö går tungt. Fruktansvärt tungt. Näst sista 1,4 km-varvet på Hestra skidultra snittade jag 160 i puls med en snittfart på 9,2 km/h.

Starten

Starten

Fem boråsare till start
Jag åkte upp till Dalarna med Katja Larsson, en av fem boråsare som skulle åka loppet. Med mig hade jag också slalomskidor och snowboardar till två vuxna och tre barn som skulle åka på sportlov i Åre. Ida och barnen åkte nattåg och bodde hos Åsa och Mattias i Östersund.

Dagen före loppet åkte vi till Lövnäsvägen och åkte en sväng mot Mångsbodarna. Jag var inför passet aningen modfälld då jag tyckt det gått så trögt att åka på skidorna därhemma. Men så plötsligt hände något på den kalla snön på myrarna. Den gick superlätt i jämförelse med tidigare. Det kändes nästan som att åka på plastskidor.

Jag har insett att plast- och träskidor beter sig lite olika där. Plastskidor går relativt sett nästan alltid bra på konstsnö, oavsett temperatur. Plastskidor tenderar att gå lite kärvt på kall natursnö, någon jag inte upplevde med träskidorna. Träskidor däremot verkar tappa helt när det blir blöt konstsnö, kanske framförallt när tjäran nöts bort.

Thiberg tjärade skidorna
Före avfärd lät jag min kompis Erik Thiberg tjära skidorna. Det var ett av mina bättre beslut det här decenniet. Han har hantverkarkänslan jag inte har. Jag hade åkt på skidorna efter han tjärade dem på konstsnön hemma några kilometer innan avfärd norrut.

Efter den korta turen på Vasaloppsspåren dagen innan visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra. Jag mötte någon i spåret med erfarenhet av träskidor som tittade på mina skidor och sade ”det där behöver du tjära om till i morgon”, eftersom tjäran hade nöts ner lite grann från de få kilometerna på konstsnö. En annan sade att ”du kan inte tjära skidorna dagen innan, det ska du göra långt i förväg”.

Moment 22. Men jag tycke ju att det gick lätt. Thiberg hade skickat med en hemmagjord stearinblandning. Den gnuggade jag på ute i spåret utan värme, i likhet med vad de gjorde förr. Det gjorde nog varken till eller från. Så i princip åkte jag på ren tjära.

Det var flera i Jubileumsvasan som vallade med paraffin på ”glidytorna” och burkvalla i ”fästzonen”. Vissa vallade med burkvalla över hela skidan, då riktigt kall burkvalla (typ Swix Polar) kan tydligen glida bättre än tjära. Det fick man göra, men för mig kändes det kul att det blev tjära jag åkte på.

Rullskid-Patrik Nilsson, "Anders Pers" och Lennart "Klingan" Klingberg dagen före Jubileumsvasan.

Rullskid-Patrik Nilsson, ”Anders Pers” och Lennart Klingan Klingberg dagen före Jubileumsvasan.

Som en filminspelning
Dagen före loppet på eftermiddagen samlades deltagarna för att hämta nummerlapp, ta bilder, höra på tal, få gammeldags mat etc vid Olnispagården i Sälen. Kul att se de andra.

Det var nästan som att vara på en filminspelning, då Vasaloppets representanter och anhöriga också till stor del var klädda i 1920-talsstil.

Mörkt i starten
När starten gick kl 07.04 var det mörkt. Startgärdet några hundra meter norr om Olnispagården var inte tillplattat. Det var egentligen enda delen av spåret där det var lössnö. Annars var det sladdat med något redskap efter en skoter tror jag. Det var aldrig spår. Vi åkte en del på Vasaloppsspåret, men då fick man inte åka i varken spåren eller pistmaskinsbädden.

Jag var typ 3:a eller 4:a ut från startgärdet som följdes av en liten nedförbacke och en skarp kurva på mer än 90 grader. En av loppets svåraste svängar.

Spåret gick först söderut längst älven några hundra meter innan vi nådde Olnispagården. Där ville jag gärna vara först som en kul grej, vilken jag också var genom Olnispagården och över den smala gångbron och sedan först även några hundra meter på andra sidan älven då vi körde norrut.

Hela den första kilometer var fantastiskt. Så stämningsfullt med publiken och eldarna. Bara det gjorde min dag. Strax efter vi passerat vägen väntade en lång uppförsbacke. Ungefär som första backen i Vasaloppet men på ett annat ställe. Vi åkte på för mig nya ställen i princip hela vägen till Smågan, dit det var ca 15 km. Det var främst här de extra kilometerna fanns. Jubileumsvasan var 95 km.

En muntligt race report finns i podcasten Lagom Kondition

En muntligt race report från Jubileumsvasan finns i podcasten Lagom Kondition

Södergren fick lucka i första backen
Direkt i första backen släppte jag fram Södergren. Han är OS-guldmedaljör och är fortfarande i bra form, någon han bl a visade förra året genom att bli 10:a på SM-femmilen.

Han diagonalade ifrån mig i första backen. Direkt blev det en stor lucka framåt till honom, men också en stor lucka bakåt.

Här undrade jag lite om t ex Markus Leijon eller Martin Rosvall skulle dyka upp. De är båda yngre än mig och båda har bättre Vasaloppsmeriter. De tävlar inte så mycket längre, men tränar en del. Lars Berger och Oskar Svärd kom inte till start, så jag förstod direkt att det fanns chans till en andraplats bakom Södergren.

Ikapp på myrarna
Backen gick bra och jag kände mig stark och hade bra fäste. Någon som satt vid en eld sade 38 sekunder och en annan 1 minut, så Södergren hade en rejäl lucka på toppen av backen. Men min lucka bakåt var troligtvis lika stor.

Det var härligt att komma ut på myrarna. Fortfarande lite mörkt och en fin vildmark.

Plötsligt, efter kanske 8 km, ser jag till min stora förvåning Södergren långt framme på en myr. Jag noterar ganska snart att han kör diagonal där jag kör stakskjut och att han kör stakskjut där jag stakar. Han åker alltså på en växel lägre än mig. Inte långt senare är jag ikapp. Vi byter några ord och jag lägger mig i rygg.

Efter ett par kilometer släpper han fram mig. Efter bara några hundra meter släpper han. Det var ju inte meningen. Jag vill inte åka själv till Mora. Så jag väntar in honom. Och så händer det en gång till. Tredje gången han släpper så säger jag till honom att jag drar på nu.

Anders Södergren

Anders Södergren

Publiken kom nära
Södergren är stark uppför så jag ville ha en rejäl lucka inför Risbergsbacken. Så jag drog på hyfsat på myrarna, där jag hade klart bättre glid.

När vi kom till Smågan stod det en del publik där. De stod som att man körde igenom en tight korridor. Just dessa korridorer på alla kontroller på upploppet är fortfarande ett av mina starkaste intryck från Jubileumsvasan.

Jag såg reportrarna i Smågan. Det var Anders Ekh, som jag åkt skidor någon gång med, och Viktoria Stärner. Ännu har jag inte sett webbsändningen, men tydligen var det hela 120 000 unika tittare.

Där stannade de mig inte, kanske för att det inte var någon kontroll där. Liksom 1922 fanns det bara energi i Mångsbodarna, Evertsberg och Oxberg.

En timme till Smågan
För att lösa energitillförsel var det många som, i likhet med mig och Södergren, hade folk som gav energi längs vägen. I Smågan, efter ca 1 h åktid, fick jag dryck för första gången. Martin Josefsson samt min far och Inger hjälte till med saft i glasflaskor samt ost- och skinkmackor. Sista biten in mot mål anslöt också min syster med familj och svärföräldrarna. De var pepp på att se loppet!

Det kändes som att salterna i sportdrycken saknades, för ungefär kring Oxberg började krampkänningarna.

Svärfar Inge och svärmor Annelie kom och hejade på sin väg mot Östersund. Tack för det!

Svärfar Inge och svärmor Annelie kom och hejade på sin väg mot Östersund. Tack för det! Inge brukar jobba som funktionär på de stora skidskyttetävlingarna.

Hälsade till familjen i TV-sändningen
I Smågan var jag 1 minut före Södergren. Till Mångsbodarna, dit man körde på myrarna på eller nära Vasaloppsspåret, hade jag utökat till 4 minuter.

Där var det en kontroll. När jag åker vanliga Vasaloppet stannar jag inte på kontrollerna, men det hade jag tänkt nu, men råkade liksom nästan av gammal vana åka förbi kontrollen några meter, men blev lyckligtvis hejdad så jag kunde stanna och dricka lite samt prata med reportern. Jag stannade i ungefär 1 minut där.

Även i Evertsberg, Oxberg och Läde stannade jag och pratade i TV-sändningen (detta gjorde min kompis Jochen Gustafsson i Ed stressad fick jag höra i efterhand). I Oxberg hälsade jag till Ida och barnen, så som motionärerna gör på vanliga Vasaloppet. Det kändes kul att kunna göra det.

Bland hästbajs i Risbergsbacken
Spåret ner till Tennäng gick längs vanliga Vasaloppsspåret. Sedan tog man till vänster i roten av Risbergsbacken och där väntade det klart mest knixiga partiet av banan. Det pågick i 2,5 km innan man återanslöt till Vasaloppsspåret högre upp i Risbergsbacken.

Tydligen hade hästar arbetat på någon ställe längs spåret 1922, så även nu var det hästar som gick i spåret. Det var svåråkt och man kryssade mellan hästbajs, gräs och skarpa kurvor med smal skoterbredd. Vid ett par tillfällen fick jag även gå ut i lössnön för att runda något hästekipage. Kul inslag. Bra att det var tidigt i loppet.

Här var också enda delen av banan där det var tydligt att jag hade haft nytta av en så kallad tåjärnsbindning, alltså en metalldel på bindningen där du kan kila fast foten. Jag hade enbart läder, vilket var mer sladdrigt. Lädret töjs f ö i väta, men jag valde att inte titta ner på bindningarna under loppet. Det hade nog kunnat få mig att bli nervös om jag såg att de tänjts ut för mycket.

Jag tror Södergren tog 1 minut på mig upp till Risberg. Dels för att han är starkare uppför och kanske lite grann också för att han hade tåjärnsbindning. Eller kanske för att att jag snackade bort en dryg minut på kontrollen medan han körde rakt igenom.

Skidorna hade vi för övrigt samma. 270 cm långa nygjorda träskidor från Tegnäs. En stor del av startfältet hade de skidorna.

Stopp vid en kontroll

Stopp vid en kontroll

Alltid segt på falskplatån
I Risberg var det ingen kontroll och jag såg heller inga reportrar där, så åkte jag rakt igenom. Med bra fart minns jag det som, det går ju lätt nedför och jag tror var det lätt medvind i loppet.

På falskplatån, alltså sträckan mellan Risberg och Evertsberg som ser flack ut på banprofilen men som innehåller en del backar, gick det sådär. Jag åker sällan bra där i vanliga Vasaloppet heller. Dessutom var det där ännu en kortare knixig del vid Nortjärnarna och därefter tror jag att vi körde på Cykelvasasträckningen några kilometer in mot kontrollen, som inte låg där den vanliga ligger.

Med undantag från första biten till Smågan samt en avkrok vid Läde så kände jag igen mig typ överallt. Jag tyckte att det var en fördel att jag sprungit Ultravasan, cyklat Cykelvasan, åkt Halvvasan och vandrat Vasaloppsleden. Jag gillar att känna igen mig, det ger någon form av trygghet under lopp för mig.

Stark hela vägen
I Evertsberg låg jag 4 minuter före Södergren.

Jag minns inte temperaturen vid starten, men kanske -7 grader (i mål var det ca 2 plusgrader och uppehåll, strax efter min målgång började det att regna). Fram till kanske Risberg var det nästan som en skorpa på snön, men sedan började det bli mosigt och jag förstod att det kunde vara en fördel att köra i mina spår. Därför såg jag lite grann fram emot konstsnön som jag vet börjar mellan Evertsberg och Oxberg.

I slutet av rökpausen, alltså den långa nedförsbacken efter Evertsberg, såg jag gränsen på konstsnön. Alltid undrat var den är. Men strax därefter, precis före vägundergången, vek vi vänster och körde Halvvasan/Moraloppet-banan baklänges till Oxberg. Vi åkte alltså inte Lundbäckbackarna. Det hade inte jag kollat innan.

Intressant nog kände jag mig riktigt stark hela tiden. Formmässigt får jag ungefär 0-5 sådana här dagar per år. När vi åkte längs Oxbergssjön kände jag mig odödlig. Jag kanske inte gick upp på tå i stakningen hela tiden, men det kändes nästan så. Bra tryck hela tiden.

Efter att ha knäckt de hundra år gamla bambustavarna hade min kompis Per Larsson gått in till blomsteraffären och köpt bambupinnar och gjort ett par nya. Megatack till honom. Det var också något många andra deltagare hade gjort. Min ena stav var lite krokig, men det gjorde inte så mycket.

Jag var med en Sverigesvepet på TV4 två gånger (hade aldrig hört talas om det tidigare). Min syster och jag hälsade på vår farbror Arne några gånger när vi var i Åre på sportlovet. En av gångerna TV4 ringde så var vi där så Ellen fick filma mig med Facetime på övervåningen. Arne var fascinerad över att det kunde bli så bra ljud och bild med bara en telefon. Jag tror också han kände en viss stolthet i det. Arne gick sedan bort i cancer några veckor senare.

Jag var med på Efter fem på TV4 två gånger (hade aldrig hört talas om det tidigare). Min syster och jag hälsade på vår farbror Arne några gånger när vi var i Åre på sportlovet. En av gångerna TV4 ringde så var vi där så Ellen fick filma mig med Facetime på övervåningen. Arne var fascinerad över att det kunde bli så bra ljud och bild med bara en telefon utan ett helt TV-team. Jag tror också han kände en viss stolthet över att vi gjorde det i deras hus. Han var mycket idrottsintresserad med bl a en elitseriekarriär i ishockey och han har alltid följt mitt idrottande och skrutit om mig här och där. Arne gick sedan bort i cancer några veckor senare. Arne var och kommer alltid vara en förebild för mig inom många områden.

Fint med Oxberg
Det var roligt att komma till Oxberg. Dels för att jag såg syrran och hennes familj där för första gången (de gått upp i gryningen och kastat in familjen i bilen för att hinna möta mig), dels för att kontrollen var så fin med den gamla tågstationen som backdrop.

Här fick jag också en kul film skickad till mig efteråt, där den mänskliga ”tv-skotern” kraschar. Det var en del unga skidåkare som benskejtade jämte mig delar av banan, ibland riktigt långa sekvenser. Jag fattade inte förrän efter loppet att de filmade för direktsändningen. Jag trodde det var någon form av skolarbete initierat av elever på Mora Skidgymnasium. Eftersom jag ofta är översocial försökte jag prata med dem några gånger, men utan svar. De hade tydligen fått den ordern.

Till Oxberg hade försprånget ökat till hela 9 minuter. Till stor del för att jag hade bättre glid än Södergren, som hade vallat med en del andra grejer än tjära som uppenbarligen inte gled så bra. Men kanske också för att jag åkte starkt. Man ska komma ihåg att Södergrens främsta styrka aldrig varit stakning.

Kramp med tre mil kvar
Ungefär vid Oxberg började jag få krampkänningar, främst i magen. Bad news. 9 minuter är mycket, men inte om man får kramp eller får utrustningshaveri.

Krampkänslorna påminde mycket om de jag fick i rullskidloppet Båstad-Mölle förra året. Då tappade jag 5 minuter på en mil på min klunga. Jag lyckades hålla det under kontroll genom det vanliga tricket. Äta och dricka så mycket som möjligt. Jag höll tummarna för att saltet i mackorna skulle räcka, samt att vätskenivåer skulle hålla.

Det gjorde det, men jag blev aldrig helt av med krampkänningarna och kunde inte köra så hårt sista tre milen. Jag diagonalade och staksköt mycket och försökte undvika ren stakning. Att stå i fartställning funkade inte, då knöt det sig i magen.

Många har kommenterat att jag var så pigg i mål och en av anledningarna till det är just att jag fick dra ner lite på tempot från Oxberg.

Jag brukar ofta säga "Vad vore jag utan Martin Josefsson". Den här gången skippa han en sportlovsdag i Stöten för att hjälpa mig i Jubileumsvasan. Tack!

Jag brukar ofta säga ”Vad vore jag utan Martin Josefsson?”. Den här gången skippade han en sportlovsdag i Stöten för att hjälpa mig i Jubileumsvasan. Tack!

Bra fäste loppet igenom
Sträckan fortsatte norr om Vasaloppsspåret nästan hela vägen till Gopshus. Mysig sträcka delvis nära bostadshus. Sedan gick banan i stort sett på Vasaloppsspåret hela vägen till strax efter Läde.

Hökbergsbacken gick bra. Jag hade bra fäste hela loppet, även sista backen upp från älven till Vasagatan i Mora.

Mentalt utmanande sträcka efter Läde
I Läde pratade jag åter med reportrarna. Totalt på resan stannade jag nog ca 5 min och pratade med dem. Det kändes kul att bjuda på sig själv, dels i sändningen och dels mot publiken. Jag vinkade ofta när jag körde på ställen med mycket folk. Och jag tror jag hade ett leende på läpparna en stor del av tiden. Det var så värmande att se alla heja på och hur publiken hade klätt upp sig.

Inom Ultralöpning och andra typer av långa lopp går det upp och ner. Så är det för nästan alla. Så även för mig. Undantaget är jag jag åkte skidor i 24 timmar. Då hade jag typ ingen svacka. Det hade jag i princip inte i Jubileumsvasan heller. Men en sektion var tung.

Efter Läde där man f ö kör över en bro där alla Vasalopps har passerat, vek man in vänster på en skoterled (såg det ut som). Den var lång, den var rak och snön där var betydligt långsammare än på andra ställen.

Märkligt nog gled mina skidor bra hela tiden, med undantag från den passagen. De tappade liksom inte som de gjort i Borås. För mig är det fortfarande en gåta, eftersom vi åkte mycket på konstsnö andra halvan av loppet. När jag tittade på andras skidor efteråt var det många som var trärena. Mina hade ganska mycket tjära kvar. Hade Thiberg varit verksam på 1920-talet hade han blivit helgonförklarad i vallavärlden.

Målområdet

Målområdet

Stort för mig
Jag kämpade på och längtade till trakter jag kände igen. Men det var drygt på skoterleden. Man åkte norr om Vasaloppsspåret och missade Eldris, som annars varit ett fint delmål. Det var sju långa kilometer. Jag frågade alla jag såg hur långt det var till Hemus, för att jag visste att när jag kom ut där skulle jag vara ”hemma”.

Att komma ut spårsystemet vid Mora skidstadion med 5 km var helt fantastisk. Där lät jag känslorna komma. De hade börjat annonsera sin ankomst strax innan, men först där var ögonen tårfyllda i flera kilometer. Det är något som är svårt att beskriva. En känsla jag är glad att jag har fått uppleva. Där tog jag ut segern för mig själv, för att sedan mest njuta  och titta mig omkring sista kilometern.

Jubileumsvasan var primärt ett jippo. En hyllning till Vasaloppet och dåtidens skidåkare. Men för mig betydde det oerhört mycket att få komma först i mål. Stort tack alla som möjliggjorde att jag fick vara med om det.

Hela grejen med 24-timmars 2016 var häftig. Tänk jag fick vara med om något liknande igen, men denna gång med en betydligt större och underbar publik på plats.

Tog det lugnt på upploppet
På upploppet, eller egentligen hela sista kilometern, tog jag god tid på mig att njuta och åkte långsamt för att hinna med fler intryck. Som TV-tittare har jag alltid tyckt det varit konstigt att de som är överlägsna på långlopp och masstartslopp på OS/VM/världscup inte förlänger tiden på upploppet.

I mål var det en massa intervjuer från radio, TV, tidningar etc. Sedan blev jag firad och Vasaloppets vd höll ett kort, men personligt och fint, tal som jag verkligen uppskattade.

Därefter väntade oändligt med grattishälsningar i alla möjliga kanaler. Stort tack för alla dem! Så många som hört av sig och sagt att de tyckte det var så roligt att just jag kom först i mål. Det värmer in i själen.

Södergren kom i mål och var ordentligt trött. De ledde in honom i Vasaloppets Hus för att få i honom näring. Jag ville veta hur det gick för honom så jag gick in dit efter ett tag och vi pratades vid en stund. Vi känner varandra lite grann sedan tidigare och han är alltid trevlig. Han var som väl var på banan ganska snart igen.

Resultat Jubileumsvasan finns här. Jag hade tiden 06.57:00, vilket var 10 min före Södergren. Tiden togs manuellt med hela minuter.

Spegeln

Spegeln

Spegel på väggen i Hestrastugan
Som pris fick jag en krans, en spegel där det står ”Segrare Jubileumsvasan”,  en guldmedalj, en dalahäst och en vasaloppsbok.

Jag tog en natt på Mora Hotell där det också var en trevlig bankett. Dagen efter körde jag till Åre för sportlovsfirande med familjen. När jag stannade till i Järpen för att handla passade jag på att skrolla på telefonen och insåg då att damsegraren Sofia Lind varken fick en spegel eller krans som jag fick.

Vasaloppet ville tydligen göra som 1922 att bara herrsegraren fick vissa priser (inga damer kom till start 1922), men jag tyckte att just den hundra år gamla detaljen inte var den viktigaste att bevara.

Spegeln var jag sugen på ge till min klubb Hestra IF, där den nu sitter uppsatt på väggen, men kransen tyckte jag Sofia kunde få. Så jag slog upp hennes adress för att posta den. Det visade sig att hon bodde i Duved, grannbyn till Tegefjäll där vi skulle vara. Så jag åkte dit lätt nervös och knackade på. Hon blev glad, vilket gjorde mig glad. Detta var också något några medier skrev om.

Motståndsträning
Efter loppet har Johanna Sundström och jag föreläst om loppet på några ställen runtom i Borås. Vi får många frågor och det märks att folk är intresserade.

Blir det en fortsättning? Vi får se. Jag gillar motstånd i träning, som tröga rullskidhjul etc. Så kanske att jag tränar på träskidor i december och januari.

Sedan kanske jag åker Vasaloppet 10 någon gång på träskidor.

Tack till Anne Magnusson som sydde de fina Lovikkavantarna som jag använde under helgen. På själva loppet hade jag skinnhandskar.

Tack till Anne Magnusson som sydde de fina Lovikkavantarna!

Några familjen fixade överraskningfest när vi kom hem från sportlovet och det bjöds på Hawaii!

Några familjer fixade överraskningfest när vi kom hem från sportlovet och det bjöds på Hawaii!

Grattishälsning från Vasaloppet vd Johan Ericsson.

Grattishälsning från Vasaloppet vd Johan Ericsson.

Pappa och Inger

Pappa och Inger

Kaffe efter målgång

Kaffe efter målgång

Syster Ellen

Syster Ellen

Erik Wickström vinner Jubileumsvasan. Foto: Adam Karls Johansson.

Erik Wickström vinner Jubileumsvasan. Foto: Adam Karls Johansson.

Trevligt sällskap på banketten

Trevligt sällskap på banketten

Norrut med Sharan, Thules största takbox, IXTAbox och ledram som extraljus.

Norrut med Sharan, Thules största takbox, IXTAbox och ledram som extraljus.

Vasagatan i Mora

Vasagatan i Mora

Erik Wickström vinner Jubileumsvasan. Foto: Adam Karls Johansson.

Erik Wickström vinner Jubileumsvasan. Foto: Adam Karls Johansson.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Detta inlägg publicerades i tävling (sedan juli 2012), Träning och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jubileumsvasan 2022 the story

  1. Dan Abrahamsson skriver:

    Härlig the story och grattis till fin prestation/er! Keep on writing.

    Danne Abrahamsson

  2. Linus skriver:

    Fin prestation!

    Du får stavningskontrollera ‘Flaskplatån’ 😉

    Och Thiberg kan väl helgonförklarad även nu i modern tid?

  3. Claes Hjertman skriver:

    Följde loppet på Webb-tv, kul att få höra storyn. Tror aldrig jag sett Södergren så slut som på bilderna, vilken blick,voi, voi. Återigen ett stort Grattis🙋‍♂️

  4. Erik Wickström skriver:

    Stort tack! Hoppsan, nu är falskplatån rättstavad. Tack.

  5. Sefan skriver:

    Det var riktigt roligt att följa loppet och det var det extra kul att just du vann! Och vilket genomslag sen! Massor med folk på jobbet som normalt inte följer skidor pratade om loppet efteråt.

Kommentarer är stängda.