Schweiziskan Seraina Boner, som jag numer kommunicerar med på svenska, imponerade stort och ställde av alla uppför Ottfjället. Men varför gör hon en målfällning mitt i en uppförsbacke där det inte är ett spurtpris? Foto: Magnus Östh.

Resultat Årefjällsloppet 2015 finns här. Bilder Årefjällsloppet 2015 finns här.

Årefjällsloppet the story 2013
Årefjällsloppet the story 2014

34 minuter över 90 procent och 1:22:52 på 80-90 procent av maxpuls. Alltså inte speciellt hög puls, men inte heller låg.

Data från min Polar V800 (startade ca 1 min innan):
Tid: 2:17:42
Längd: 46,8 km
Snitthastighet: 20,4 km/h
Snittpuls: 159, 85 procent (hade 86 procent i snitt första timmen)
Maxpuls: 174, 94 procent (under första timmen)
Totalstigning: 935 m
Totaldrop: 960 m (borde vara samma)

Skidorna:
Madshus Redline skejtskidor, årets modell.
Slip: Orsas LJ02 (annars brukar jag slipa hos Joakim Augustsson)
Valla: Swix vit marathon paraffin + Swix FC8X pulver + HVC vätska
Rill: Swix T0405 (0,3) och T0401 (0,75) (”kugghjul, längre streck, blev mer vinkel” enligt Forneman)
Vallare: Andreas Forneman, stort tack till honom!
Bedömning: De skidorna har gått bra på glidtester i kalla, hårda, fasta spår i natursnö. Nu blev det varmare än jag trott med många solbackar. Gick ändå mycket bättre än väntat, själva vallan var nog mitt i prick. Jättenöjd med skidorna. Som andra i skuggan, lite sämre än andra i solen. Det gick dock bra att glida med i suget.

Efter all den data som preludium kan jag konstatera att min skidsäsong är slut för i år och att sista loppet gick ungefär som väntat. Jag hade skrivit på bloggen inför loppet att gnistan saknats lite efter Vasaloppet och jag kände formmässigt att jag inte var helt på topp, men det var fortfarande ett bra lopp och jag är nöjd med kunna åka jämnt med och slå många bra skidåkare.

Efter loppet träffade jag min grundskolekompis Per Odqvist i Åre. Vi har spelat tennis, åkt skejtboard, åkt snowboard och spelat i band ihop. Han var väl bättre på mig på ungefär allt, möjligtvis var vi jämbördiga i replokalen. Dessutom trånade alla tjejerna efter honom. Det var väldigt roligt att se Per (som för övrigt gjorde en 720 i Duved på gymnasiet) och hans familj som hastigast!

Snabb start
Det var nio spår i starten och jag stod i sjätte raden. Gissningsvis 20 sekunder före startskottet fick jag en åkare i ryggen. Tydligen tjuvstartades det längre bak i leden. Men det påverkade mig inte mer än att jag fick starta precis efter Gustav Eriksson istället för någon meter bakom.

Direkt i första kurvan blev det lite ståhej då snön yrde och en banmarkeringsskylt flög rakt in i spåret. Jag misstänker att det var för att helikoptern flög för lågt. Jørgen Aukland bröt en stav och någon annan föll. Jag lyckades dock passera det smärtfritt och fick en bra start tycker jag. Direkt kände jag att det gick riktigt fort. Jag har sett loppet på datorn efteråt och jag ser ju att de kör som bara den i början och hela fältet är pulvriserat redan efter 5 km. Det var också vad jag misstänkte, men jag kände mig ändå ovanligt trögstartad. Många åkte om, men eftersom loppet var tufft och soligt så tänkte jag att trots att loppet ”bara” är 47 km så kan det vara värt att hålla igen lite (på flacka 42 km-lopp kör jag oftast allt vad jag har tills jag inte orkar hänga med längre).

Anders Mølmen Høst är en samlad, lugn och trevlig grabb. Han blev som bäst 16:e man på norska juniormästerskapen. I år blev han topp 10 i Vasan.

Därför lät jag många passera, men efter kanske 3-4 km tittade jag bak och såg ingen. Då insåg jag att det var dags att gasa ett tag för att få ryggar och sedan hoppas på att ryggarna saktade ner. Det var ungefär vad som hände och en lång sträcka i början åkte bl a med Andreas Holmberg, Oscar Persson och en italienare. Jag tyckte jag fick ligga på ganska bra hela tiden men hjälpte även till med dragjobbet. Enda gången under loppet som det var lite lugnare var sista kilometrarna innan den långa stigningen, som började efter ca 22 km.

Som väntat bra backe
Stigningen motsvarar kanske drygt första backen i Vasaloppet i höjdmeter och längd (lite fler höjdmeter, men inte lika mycket snittprocentslutning). Som vanligt åkte jag bra uppför och plockade placeringar. Att redogöra exakt för vilka jag åkte med under loppet går inte, för det växlade otroligt mycket, men oftast låg jag i klungor på 3-5 personer.

Väl uppe på fjället åkte vi cirka en mil där inte vi åkte ner i Vålådalen igen. På den kuperade slingan körde jag främst med Erik Melin Söderström, Klas Nilsson, Oscar Persson och Jimmie Johnsson. Det var tufft och där uppe tror jag knappt att jag drog någonting. Det var hårt att staka. För övrigt åkte ovanligt många med fäste. Gissningsvis hälften av topp 50.

Magnus Östh, fotograf för Swix Ski Classics. Jag, tidigare journalist och moderator för presskonferenserna för Swix Ski Classics och Guy McCrea, kommentator för sändningarna på Swix Ski Classics hemsida.

Brutalt ifrånåkt
När vi kom ner till Vålådalen och skulle ut på den sista milslingan var det tack och hej för mig och jag fick släppa dem andra. Jag blev helt enkelt ifrånåkt. Brutalt, men rättvist. Det är väldigt ovanligt att jag blir avställd uppför i slutet av lopp, men de andra var bättre. Där kände jag att jag inte är tillräckligt genomtränad. På bara några kilometer förlorade jag cirka minuten på några bakomvarande.

Med cirka 7 km kvar såg jag Jörgen Brink bakom mig. Jag hade åkt ikapp och förbi Jörgen tidigare i loppet, men nu var han tillbaks. Direkt slutade jag i princip att åka för att vara så fräsch som möjligt när han kom ifatt så jag skulle orka ta ryggen. Vad jag också såg bakom mig var Jesper Modin och Petter Engdahl. Jag hade tidigare kört ikapp och förbi Jesper i den långa uppförsbacken, men nu blev det alltså precis som i förra Årefjällsloppet att VM-5:an i sprint från 2011 och jag körde sick-sack med varandra i resultatlistan med hans fördel på slutet.

Jag satt med CCC1000 på banketten

Jesper och Petter hade högre fart än Jörgen och de tre kom ikapp mig ungefär samtidigt. Det föll sig så att jag orkade ta Jesper och Petters ryggar eftersom jag hade ”vilat” en knapp minut, medan Jörgen släppte och kom sedan inte ikapp. Jag orkade hänga på Jesper och Petter fram till 2 km kvar, då de ställde av mig när de diagonalade uppför. Petter lyckades jag dock komma ikapp och slog honom i en skolboksspurt. Vi hann även nästan ikapp Jimmie Johnsson.

Stort tack pappa, farbror Arne och familjen Ekman för langning och stavservice. Tack också alla andra som ”spontanlangade”, det är mycket uppskattad. Daniel Tynell var en av de som gav mig dricka, kul att se honom igen.

24 timmars nästa år
Sammanfattningsvis är jag nöjd med tävlingen. 46:a är varken bra eller dåligt. Hade jag haft den formen jag hade i Vasan hade det blivit bättre. Det var ett tufft lopp och jag blev faktiskt tvungen att saxa 5-10 gånger. Så mycket har jag aldrig saxat i ett lopp jag stakat tidigare. Jag vill inte saxa, jag tycker att man ska staka när man kör utan fästvalla. Jag tillhör den som saxar minst bland de jag åker med (Jimmie Johnsson var f ö den som saxade allra minst bland de jag åkte med, pluspoäng åt honom). Kanske hade jag tjänat mer på att saxa, men jag vill inte. Och när jag väl saxar tappar jag alltid mycket på de andra. Jag brukar nämligen ofta ställa mig helt still och gå fram på skidorna. Hoppar man finns risk att man glider (särskilt i plusgrader) och det vill jag inte. Men ändå tycker jag det är svårt att göra det på ett bra sätt som känns rätt.

Tyvärr var Årefjällsloppet återigen ett problemlopp på saxningsfronten. Två blev diskade och tio fick varningar. Vadå varning? Om en simmare plötsligt crawlar tio meter i en bröstsimstävling, får hen bara en varning då? Lyckligtvis såg jag ingen av de som åkte kring mig som tänjde på gränserna.

Arne Post verkar vara en trevlig karl

Nästa år ska jag vara så stark att jag även orkar Årefjällsloppet utan att saxa. Fast mitt Årefjällslopp nästa år kommer förresten att vara väldigt flackt. 24 timmar på Åresjön!

Trevlig bankett
Efter loppet var det bankett på Holiday Club i Åre och därefter Bygget. Jag går på krogen ungefär en gång om året, och även om det var väldigt roligt att träffa alla skidkompisar under andra former så har jag lite svårt för den arenan. Jag sitter hellre ett gäng vänner hemma och dricker vin i moderata mängder och samtalar en sen kväll. Ljudet på uteställen är lite för högt för min smak. Men som sagt, en trevlig bankett och utekväll.

Vi skidåkare fick komma in i ett ”VIP-rum”, som för dagen även hade moderatledaren Anna Kindberg Batra som gäst. Den tidigare skidåkaren Gustav Berglund, som jag haft sporadisk kontakt med i olika ärenden de senaste åren, blev mutad av personalen med en flaska skumpa för att lämna sitt bord så istället politikern kunde sitta där. Det var han nöjd med! Anna satt dock inte länge förrän hon reste sig upp och ville prata med Anders Södergren. Vem vill inte snacka med en femmilskung!