Jag läste ut boken “Dubbelstakning – Längdåkning i klassisk stil” för några dagar sedan. Den var riktigt rolig att läsa! Det är verkligen ingen lättsmält coffee table book som man bläddrar i samtidigt som man äter snittar och dricker bubbel med sina middagsgäster. Den är snarare skriven som en lång, spretig vetenskaplig artikel med många onödigt svåra ord och fullproppad med referenser.

Efter 144 sidor hade jag bland annat lärt mig mer om stakergometrar, stavlängder, attackstak, bålvinklar, armbågsvinklar, bålfällning, alla muskler som sekventiellt aktiveras i  stakrörelsen, samt alaktacid och laktacid anaerob energiomsättning.

En stor del av boken består av författaren Johnny Nilssons argumentation om varför man ska använda toklånga stavar i klassisk skidåkning. Han förespråkar upp till 93 % av kroppslängd, vilket motsvarar 174 cm för mig som är 187 cm lång. Anledningen sägs vara att vi får ut mesta möjliga kraft om vi kan spetsa till armbågsvinkel och primärt använda bålmuskulaturen för att ta oss framåt. Lite som Kraftstaven-tänket.

AST=Attackstak, KST=Konventionell stakning
Raketsteg 1=Bukmuskler och höftflexorer
Raketsteg 2=Skulderledsextensorer
Raketsteg 3=Armbågsextensorer
Författaren delar upp stakningen i dessa tre steg och hävdar att vi är starkast i steg ett och därför ska satsa på längre stavar. Kanske har han rätt, kanske har han fel (eller så är det en falsk dikotomi).

Sammanfattning av kapitel 4 av 7