En sömnig Jesper Brofjärd och jag vid en golfbana ca 15 km utanför Borås

Så här såg det ut vid ett testslag för fem år sedan. En svunnen tid.

Idag åkte jag mitt andra klassiska skidpass på en månad. Det är inte så mycket. Men trevligt var det. Tyvärr gjorde det ont, så jag fick sluta efter en dryg timme med växelvis skejt och klassiskt. Hälen är dock helt klart på bättringsvägen och nästa vecka kommer jag förmodligen att kunna träna för fullt igen. En jävla massa tjöt om denna häl…

Med mig på Bredareds golfbana hade jag ett 5 cm tjock lager med snö, en Jesper Brofjärd med tomteskägg och minnen från min golf-”karriär”. 2006 slutade jag med skidåkningen och tog grönt kort på våren. Sedan spelade jag en runda och lyckades gå på mitt handikapp (36). Sedan dess har jag inte rört en golfklubba, med undantag då jag drabbar samman med Jochen Gustafsson på minigolfbanorna på somrarna.

Bredareds golfbana 19 december 2011

Ingen riktigt sport
En birdie lyckades jag slå, på ett halvsvårt par 3-hål. Jesper undrade varför vi åkte så ofta vid hål 13 under passet, innan jag förklarade lite grundläggande psykologiska pep-beteenden hur man vill bli påmind om tidigare framgång.

Anledningarna till att jag inte fortsatte med golf är följande:

1. Det är ingen sport. Det kräver för lite styrka och kondition för att få kallas sport. Det lönar ju sig knappt att dopa sig.
2. Varför spela golf när man kan konditionsträna.
3. Jag hade problem med humöret. Missade jag tre utslag i rad flög klubban ett 20-tal meter genom luften. Det uppskattades inte bland piképojkarna.
4. Jag var ingen talang.