Stötförningsintervaller

Jag gillar kartor. När Ida och jag var hos Madde och Parkhagen blev jag blixtkär i deras tapet i form av en kart. Den vill jag ha på mitt kontor.

Jag gillar kartor. När Ida och jag var hos Madde och Parkhagen för ett par veckor sedan blev jag blixtkär i deras tapet i form av en karta. Den vill jag ha på mitt kontor. Kartor är mysiga. Det är dock oklart vad de har med stötförningsintervaller att göra.

På lördag ska jag köra den första upplagan av Stockholm Rollerski, 47 km K. Det ska bli jättekul och spännande. Jag kör loppet för att tävla själv, men även som journalist och Vasaloppscoach känns det viktigt att vara med och uppleva samma saker som min läsare och adepter upplever. Det bidrar förhoppningsvis till att jag kan göra ett bättre jobb!

Så här såg det ut på en rullskidtävling på Kransmossen 17 november 2000. Bakom mig står Erik Sandgren från Mullsjö.

Så här såg det ut på en rullskidtävling på Kransmossen 17 november 2000. Bakom mig står Erik Sandgren från Mullsjö. Klicka på bilden för att se nostalgin i större format.

Jag ska villigt erkänna att jag har gått in lite grann för loppet. Dels genom att åka lite mer klassisk rullskidåkning än vanligt, dels genom lite fler pass på 2:or (som är rullmotståndet som gäller på lördag) än vanligt. I måndags körde jag även lite ”stötförningsintervaller”, som jag själv har döpt det till. Stötförning är en term med negativ klang inom cykelsporten som betyder att en person förstör en lagtempokörning genom att väsentligt öka farten när hen går upp för att dra, istället för att hålla jämn och fin fart.

Passet i måndags var visserligen på tröghjul, men det kändes ändå ganska tävlingslikt. Jag på 4:or och min eminente sparringpartner Per Löwendahl på 3:or. Vi körde 3 st flacka 10 min-intervaller och på sista intervallen körde jag en ”spurt” på ca 20 s varje gång jag gick upp och drog. Jag tycker det simulerar tävlingssituation bra, då man måste svara på attacker eller stöta ikapp klungor eller utbrytare. Jobbigt var det i alla fall. I slutet av intervallen var jag helt slut och när vi passerade Henrikssons Cykel fick jag släppa Per och redan vid min fars arbetsplats SP hade han fått en stor lucka. Tack Per, varje vecka skänker du mig ny trötthet.

Efter det passet var jag som ett sänke i ett par dagar, men nu känns det bättre. Orosmomentet inför lördag är inte formen, utan alla dess trånga cykelbanor och skarpa svängar. Inte min melodi. Annars tror jag det kommer att gå bra!

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Rullskidor, Träning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.