Camp Ripan-loppet startar på Matojärvi. 3 varv på ca 13,5 km via bl a Varggropen och Camp Ripan. Jag stod längst till höger i första raden.

Resultat Camp Ripan-loppet 2017 finns här. Jag blev 5:a, 2.56 min efter segrande Gustav Johansson. Hängde med till ca 3 km kvar.

Kul att träffa Bernt ”Bengan” Niva! Jag har sett hans namn i resultatlistor sedan urminnes tider, men aldrig träffat karl’n. Han var i alla fall väldigt trevlig och lika dragvillig som Dan Moberg. Foto: Anders Nilsson

Det blev som väntat en tuff tävlingspremiär i Camp Ripan-loppet. Med en träningsdos på 13 timmar i november och 18 timmar i december så hade jag inte samma utgångsläge som förra året. Men jag hade i alla fall utöver det bra förutsättningar.

Dagen innan hade Kristian Poromaa hjälpt mig att testa skidor. Jag hade med mina tre bästa par Madshus Redline från tidigare. Utöver det har jag två par av stakskidan Propulsion, men då de har plusskidor med lite grövre slip än de andra så lämnade jag de hemma. Det var trots -26 grader när jag kom till Kiruna i onsdags.

Skidparet ”11” gick klart bäst i -14 grader och mulet (tror jag) i natursnön. Så det paret vallade Kristian upp. Med tanke på att Skigo är från Kiruna är det märket populärt i gruvstaden.

Första varvet
Starten gick och efter ett tag var vi sex åkare. Fyra med fäste samt jag och en till utan fäste. Tre varv á ca 13,5 km skulle avverkas. Då jag inte varit på topp drog jag i princip ingenting på hela loppet. Tur det, det blev tufft nog.

Det hade varit kraftig vind under natten innan så det fina stavfästet från dagen innan var som ”bortblåst”. Jag gick på minsta trugan, skulle ha gott på medium. Lite lurigt när man sjönk ner, men ändå inga problem att hänga med första varvet. I storbacken i slutet av varvet med en stigning på ca 80 meter lade jag mig först för att försöka hålla nere farten, då de andra hade fäste. Den taktiken funkade bra och jag var bara en liten bit efter på toppen.

En talande bild. Jag hängde inte riktigt med uppför. Hem och träna! Foto: Anders Nilsson.

Andra varvet
Ut på andra varvet hade den andra stakåkaren flugit av, så vi var bara jag och fyra åkare med fäste kvar. Andra varvet gick också helt ok. Lite jobbigare med att sjunka ner i snön och lite jobbigare i slutbacken, där jag återigen gjorde det bra taktiskt genom att lägga mig först. Jag kunde alltid åka ikapp i de lättåkta partierna efter att jag tappat uppför. Inte enbart pga att jag hade bäst glid, utan även då jag gjorde bra spårval. Det gäller att alltid åka i det snabbaste spåret.

Tredje varvet
Ut på tredje varvet började mina armar och kännas ordentligt. Nu tappade jag rejält i alla uppförsbackar på den kuperade och knixiga banan. Delvis för att jag sjönk ner med stavarna, men framförallt för att jag för tillfället är för dåligt tränad för att på ett bra sätt klara att staka uppför.

Det var inga 2-3 meter jag tappade i uppförsbackarna, utan snarare 20-30 meter. Men jag lyckades hela tiden staka ikapp på lättåkta partier. Helt grymt att åka med bra skidor. Nästan overklig känsla. Många gånger testar jag för lite skidor och har därför sämre än snittet i elitklungan. Nu hade jag klart bäst av oss fem. Sedan ska man komma ihåg att bra skidor i ett seedningslopp inte är samma sak som bra skidor längst fram i Vasaloppet.

Med 3 km kvar, i en mindre stigning en bit innan sista långa stigningen, gick snöret. Då fanns det inget krut kvar. Jag lyckades nästan gå ikapp innan storbacken, men väl där tog det tvärstopp. Jag kom knappt upp. Men jag saxade inte. Det gjorde jag inte heller på hela förra säsongen. Kör man utan fästvalla tycker jag att man ska staka hela vägen, inte saxa.

Ser jag lite trött ut på den här bilden?

På de sista 3 km lyckades jag tappa 2.56 min. Det är en ocean av tid. Men det speglar också hur trött jag var, främst i armarna. Efter loppet var det mest magmusklerna som värkte. Såhär dagen efter känns det främst i magen, armarna och ryggen.

Sammanfattning
På pappret hade jag bäst långloppsmeriter i startfältet tror jag. Jag blev 5:a. Det ska man ju inte vara nöjd med. Men samtidigt visste jag att formen inte var där den skulle, så jag är faktiskt ganska nöjd. Dessutom var det en ganska styv bana att staka, med dubbelt så många höjdmeter per mil jämfört med Vasaloppet. Nu behöver jag fler hårda och långa pass.

Jag blev intervjuad i NSD efteråt, läs intervjun här.

Data
Tid enligt Polar V800 (satte på lite innan, stängde av lite efter): 2:12:17
Sträcka enligt Polar: 40,59 km (41,43 km enligt Racefox)
Snittfart enligt Polar: 18,4 km/h
Snittpuls enligt Racefox (går inte att ha puls för både Racefox och klockan): 157 (84 procent)
Maxpuls enligt Racefox: 189. Jag trodde 188 var mitt max. Måste undersöka om detta var ett felvärde, men med tanke på att jag var utvilad och att det skedde i en uppförsbacke där jag låg på hårt är det inte helt osannolikt. Som ni ser på en av bilderna under känns pulskurvan ganska rimlig.
Totalstigning enligt Polar: 775 höjdmeter (810 fallmeter, dessa ska egentligen vara lika)
Mellantid varv 1, 2 och 3 (nästan exakt lika långa varv): 42.11 min, 43.43 min, 46.22 min. Vinnaren körde alltså sista varvet snabbare än andra. Starkt!
För all Polar-data, klicka här.

Utrustning:
Skidor: Madshus Redline kallskidor, ”11”
Slip: LJ01 i Orsa Grönklitt av Marcus Laggar
Rill: Ingen. Det låg dock en svag gammal skärande 2 mm.
Paraffin: Skigo LF Grå + Skigo HF Universal
Pulver: Skigo C105
Väder: Ca -5 grader, mulet. Natursnö. Mestadels finkornig, ibland tillplattad drivsnö.

Salomonbältet runt midjan med slang upp på framsidan funkade kanon. Jag hade det mellan underställströjan och tävlingsdräkten. Hade även bältet på ett lopp förra året och det funkade fint då också.

Racefox, rörelseanalysappen (första gången i mitt liv jag tävlar med telefon)
Attack handlar av mina erfarenheter om hur mycket lägesenergi du skapar och med vilket acceleration du har i bålen när stavarna landar i snön.

Båltryck är accelerationen framåt efter stavarna landat i snön och handlar om hur väl du kommer fram med kroppen. Om man står på hälarna och stakar med bra attack tror jag man får dåligt båltryck.

Stabilitet är hur lik den ena rörelsecykeln är den andra. Det blir bra värden på raka spår och SkiErg, dåliga värden på knixiga banor. Och så såklart så beror det på hur du åker.

Frekvens är staktag per minut.

En av anledningarna till att jag använder Racefox är att jag vill se hur attack och båltryck ändras över tid, som en estimering av effekt. Visst går det att ta mellantider per varv, men eftersom skidorna går successivt långsammare, spåret förändrar karaktär och man ligger på olika sätt i klungor så blir det svårt att avgöra med hur mycket effekt man åker. Där tycker jag Racefox är bra. Av samma anledning tycker jag inte man vinner lika mycket att köra Racefox när man drar SkiErg, även om det också kan vara intressant.

I den här grafen kan man skönja att jag trots långsammare varv faktiskt håller hyfsat med attacken och båltrycket fram till sista backen på sista varvet (dock lite ojämnare värden sista varvet), där jag tar helt slut muskulärt. Där går också pulsen ner. Sedan får jag upp värdena i spurten mot mig själv.

Racefox. Sträcka, tid, snittfart, karta.

Racefox. Puls.

Racefox. Attack, båltryck, stabilitet, frekvens.