Säsongssummering 2013/2014

Är man inte tillräckligt bra för att vinna Vasaloppet kan man åtminstone leda det och le till de där hemma. Tack bloggläsaren Arvid för bilden!

Det kändes kul att för första gången leda Vasaloppet i vintras, om än bara en knapp minut! Det får jag fortfarande höra nästan dagligen, vilket bevisar hur många som sitter klistrade framför detta fina idrottsevenemang. Tack bloggläsaren Arvid för bilden!

Mysigt med seger i Engelbrektsloppet. Foto: Emil Ekman

Mysigt med seger i Engelbrektsloppet, Sveriges näst största skidlopp. Foto: Emil Ekman

Mina tävlingar i vintras med länk till ”the story”
15 dec: 2:a Västgötapremiären 10 km individuell start, Ulricehamn (stak)

30 dec: 29:a Romjulsrennet 23 km masstart, Sjusjøen, Norge (stak)
6 jan: 7:a Norrbärke skimarathon 42 km masstart, Orsa Grönklitt (stak)
18 jan: 6:a Intersportloppet 40 km masstart, Mora (stak)
26 jan: 3:a Stråkenloppet 42 km masstart, Mullsjö (stak)
2 feb: 2:a Västgötaloppet 45 km masstart, Ulricehamn (fäste)
9 feb: 1:a Engelbrektsloppet 50 km masstart, Norberg (stak)
16 feb: 17:e Skinnarloppet 45 km masstart, Malung (fäste)
2 mars: 25:a Vasaloppet 90 km masstart, Sälen/Mora (stak)
11 mars: 1:a Ulricehamns IF:s KM 7 km individuell start, Ulricehamn (stak)
22 mars: 36:a SM 50 km individuell start, Åsarna (fäste)
29 mars: 44:a Årefjällsloppet 61 km masstart, Åre (stak)

Visserligen är Skarverennet till helgen kvar för längdåkarna, där bland annat Norgefilen Per Löwendahl ska ställa ut på 37 km skejt, men annars känns skidsäsongen långt borta. Innan den blir alltför avlägsen avlägger jag nu en säsongssummering.

  • Jimmie Johnsson och jag bar båda nöjda och glada efter Norrbärke skimaraton.

    Jimmie Johnsson och jag bar båda nöjda och glada efter Norrbärke skimaraton.

    Säsongen 2013/2014 blev min bästa skidsäsong någonsin. Jag hade känt under hösten att något var på gång och i första tävlingen i Ulricehamn förstod jag direkt att det skulle bli en trevlig vinter.

  • Sedan hade jag säsongens enda bottennapp, då jag ställde upp i en tävling i Norge. Formen var det nog inget fel på, men det var på vår nyårssemester och tiden jag spenderade i vallaboden var kanske lite väl kort. Av det lärde jag mig att aldrig staka en lopp i kall och torr nysnö utan att först stålsickla bort den ruggade fästzonen. Två dagar efter persade jag med 17.58 min på 5000 m SkiErg.
  • I Norrbärke körde jag bra, men jag kände att det fanns mer att ge. Helgen efter blev jag medbjuden av Swix Ski Classics att göra ett gästspel som moderator på presskonferensen (förra året gjorde jag alla presskonferenser på de sex deltävlingar i Europa, men i år tackade jag nej till det uppdraget eftersom jag var borta så mycket hemifrån) och i vanlig ordning skulle jag även få åka loppet. Det blev inga soldränkta berg och lyxhotell i Schweiz, utan jag åkte istället på mitt vuxna livs första magsjuk, där första spyan kom 30 min innan avfärd till flygplatsen.
  • Men bara en vecka efter att ha legat däckad i två dygn kom en riktig fullträff med Intersportloppet. Grym form och grymma skidor och där fick jag verkligen göra mig själv rättvis. En fantastisk känsla. Att bli ifrånåkt för att man helt enkelt inte är bättre och ingen annan orsak. Intersportloppet rankar jag som säsongens näst bästa prestation efter Vasaloppet, och kanske ”karriärens” näst bästa insats före 24:e-platsen i Jizerska 2011. Intressant nog körde jag ett av vintern tuffaste träningspass tre dagar innan loppet, då jag tog fullständigt slut i det tröga föret på Hemus då jag körde 3 timmars stakning med hårt andra halvan.
  • I Stråkenloppet kändes det inte alls bra. Jag hängde på repet i två mil i slutet av loppet innan det brast. Ett slitlopp. Januari var en extremt arbetsintensiv period och det var ett par tuffa veckor med bara 4-5 timmars träning och sena kvällar framför datorn som kanske påverkade formen.
  • Anders Svanebo kom när till Ulricehamn för en helg och imponerade på oss västgötar.

    Anders Svanebo kom när till Ulricehamn för en helg och imponerade på oss västgötar.

    I Västgötaloppet var jag osäker på formen eftersom det inte känts bra i Stråken och även flera dagar efteråt, så jag var ganska passiv i loppet. Det var första loppet med fäste och det märktes att jag inte var bra på det på det knixiga elljusspåret. Anledningen att inte staka var att jag ännu inte bestämt mig för hur jag skulle göra med Vasan, och om det skulle bli fäste där ville jag träna på det under tävling.

  • Veckan inför Engelbrektsloppen kom åter formen och jag visste att jag hade goda pallchanser pga det magra elitfältet. Loppet blev speciellt och formmässigt är det svårt att utvärdera, men det kändes ju onekligen mäktigt att vinna.
  • Skinnarloppet var ingen höjdare, men heller inget bottennapp.
  • 20140302-125035.jpgEfter Skinnarloppet kände jag formen kom krypande och när jag slog rekord på tusingarna på SkiErgen visste jag att något stort var på gång. Jag har kört 5*1000 m SkiErg med 1 min vila nästan varje månad i över tre år och det är en mycket precis formindikator för mig. Vasaloppsveckan kändes det också kanonbra formmässigt och under loppet var det helt magiskt. Aldrig har jag känt mig i så bra form. Hela loppet kändes så lätt. Helt overkligt. Bra tajming.
  • Efter Vasaloppet njöt jag väldigt mycket, tänkte ganska lite på träning och åt kanske lite för mycket pizza och glass. Blev sjuk ca en vecka. Jag kände faktiskt aldrig att jag på allvar kom tillbaka formmässigt under resten av säsongen.
  • På KM i Ulricehamn hade jag precis blivit frisk och det kändes inte bra formmässigt.
  • På SM-femmilen kroknade jag totalt efter halva loppet, på ett sätt jag aldrig gör annars. Jag hade även typ väggat på ett lugnt distanspass på rullskidor veckan innan, något som aldrig sker annars.
  • Inför Årefjällsloppet började det kännas lite bättre. Även om jag är nöjd med resultatet så var formen inte i närheten av vad den var i t ex Intersportloppet eller Vasan.
Erik Wickström glad i målet. Foto: Nisse Schmidt.

Erik Wickström glad i målet. Foto: Nisse Schmidt.

Färre och bättre distanspass
Sammanfattningsvis så hade jag väldigt mycket stolpe in den här säsongen. Mina skidor gick kanonbra (=samma glid som de andra i elitklungan) i många tävlingar vilket gjorde att jag fick chansen att mäta mig med många duktiga åkare. Mina ”Årefjällsloppsskidor” är verkligen ett guldpar och nästa år hoppas jag kunna bygga ut skidparken.

Träningen har jag skrivit om flera gånger tidigare, att jag tränade mindre än på tio år och cirka 100 timmar mindre än förra året. Jag har också nämnt skillnaderna, men det viktigaste förändringen var nog långpassen. Jag skippade nästa alla lugna distanspass och ersätta dem med bara ett distanspass per veckan (samt tävling). Det passet var ofta 3 timmar stakning med hårt andra halvan. Det blev ordentligt tuffa pass och många gånger kunde dessa pass var tuffare än tävlingarna, eftersom klungan ibland var avvaktande. Det gav en bra mental effekt under loppen. Fysiologiskt märkte jag den största skillnaden i återhämtningen. I början av säsongen var jag väldigt trött efter dessa pass, men så småningom var jag pigg både efter passen och efter långloppen.

Martin Josefsson efter ett pass i Torsbytunneln

Tack Martin Josefsson för oslagbar support under säsongen ”i det tysta”!

Äntligen en vinnare
Något nytt för denna säsong var att verkligen vara en vinnare i skidspåret. När jag har sprungit har jag vunnit många lopp, som Göteborgs marathon, Änglamilen, Lergöksloppet, Öxabäcksloppet, Laholmsloppet, Rådalunkan med mera. Få andraplatser och få fjärdeplatser. Men i skidåkning har jag tidigare inte riktigt varit en vinnare. Jag har kommit tvåa i otaliga långlopp de facto missat i Vasaloppet både 2012 och 2013. Nu vann jag Sveriges näst största skidlopp Engelbrektsloppet, efter att ha spurtslagit Jocke Engström i ett speciellt lopp. Och jag var som bäst när det gällde som mest i Vasaloppet.

STORT TACK ALLA SOM HJÄLPT MIG TILL FÅ EN SKIDSÄSONG SOM JAG FÖR ALLTID KOMMER ATT NJUTA AV! (Det där får man som idrottsman egentligen inte skriva, men det finns ju faktiskt risk att man har peakat i Vasaloppsplacering nu. Eftersom familjen kommer före idrottandet och vi nu ska få vårt andra barn så blir det ju inte direkt mer träning och mer sömn. Men vem vet, det kanske går ännu bättre!)

Ingen brådska
Jag tog två veckor efter Årefjällsloppet lugn och sparsam träning, samt inga rullskidor/SkiErg. Nu har jag smugit igång lite, men jag njuter fortfarande intensivt av vinterns säsong och känner mig tillräckligt trygg och lugn att ta det lite piano några veckor till. Runt den 8 maj kommer ju dessutom en bebis och då blir det ju automatiskt ett par veckor med lite träning.

Om Erik Wickström

Gillar konditionsträning.
Det här inlägget postades i Skidor, tävling (sedan juli 2012), Träning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Säsongssummering 2013/2014

  1. Tobias skriver:

    Grym säsong, grattis! Blir kul att följa hur det går 2015.

    En fråga, körde Skierg för andra gången i mitt liv igår, och inspirerad av din topplista på 100m provade jag det några gånger och fick 19,4sek som bäst på motstånd 10 och 19,6sek på motstånd 8. Hur jämförbara är tiderna från olika Skiergmaskiner egentligen?

  2. Catarina skriver:

    Jag är tjej och väger 50 kg är bra mycket snabbare i skidspåret än på Ski-Ergen. Men det spelar ingen större roll mkt bra komplement.

  3. Erik Wickström skriver:

    Jag har tränat på minst 20 st olika SkiErgs och min upplevelse är att tiderna man får på dem är väldigt jämförbara. Jag har inte märkt att någon är extra ”snabb” eller extra ”långsam”. Bra jobbat med 100 m 🙂

    Precis som Catarina påpekar så är lätta personer relativt sätt i stort sätt alltid betydligt bättre i skidspåret än på en stakmaskin.

Kommentarsfältet är stängt.