Tommy Gustafsson och Erik Wickström efter Nordenskiöldsloppet 2017

Resultat Nordenskiöldsloppet 2017

Mina mellantider i Nordenskiöldsloppet 2017. Noterad att Mikael Furunäs var ganska långt före i början, som mest ca 5 min. Sista 9 milen tappade jag 9 min på täten, inte alltför mycket.

Höjdprofil Nordenskiöldsloppet 2017 från min Polar V800. Totalstigning 1565 meter.

Resultat Nordenskiöldsloppet 2017 finns här. Bilder finns bl a här. Jag blev 11:a i det 22 mil långa loppet på tiden 12:08:40. Segraren Andreas Nygaard var 20.33 min före.

Det är tisdag lunch och knappt tre dygn sedan jag gick i mål i det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet i Jokkmokk. Kroppen börjar fungera helt ok. Det känns nu bara i handlederna och ryggen. Efter loppet gjorde det ont på fler ställen, bl a i nacken, hälarna och händerna. Tycker återhämtningen varit bra. Cyklade t o m nästan 1,5 h med Martin Ewaldsson igår. Superlugnt. Annars brukar jag inte göra många knop dagarna efter ultraevent.

Johan Furunäs, kusin till Mikael Furunäs, satt länge solo i en morgonutbrytning. Som mest ledde han med 5 minuter. “Det gick ju så långsamt, men jag ska erkänna att jag sedan fick betala för att jag var uppe och borrade med nysnö i spåret i början”.

Lugnt första 6 milen
Ska man spåra 22 mil med pistmaskin och skoter är det inte lätt att börja på natten innan tävlingsdagen. Spåren var dragna på fredagen innan snöfallet, så med undantag från någon mil längst bort på banan låg det ca 3 cm nysnö i spåren. Det gjorde föret trögt och ingen var speciellt sugen på att dra.

Första 6 milen gick väldigt lugnt, med undantag från en mindre fartökning strax innan 3 mil. Jag skulle gissa att klungan var på 30-40 personer och min puls låg mestadels kring 120-130, alltså väldigt beskedlig fart. Det var lite tråkigt faktiskt. Det blev kallt om knäna. Tur jag tog långkalsonger, vilket jag annars inte hade gjort då det var ca 4-8 minusgrader.

Det kissade hejvilt bland eliten. Så blir det med låg puls och kyla, till skillnad från högre adrenalinnivåer och mer värme. Själv gjorde jag tre kisspauser första 6 milen. Det är första gången jag pausat för det förutom 24-timmars. Lite läskigt eftersom man måste köra ikapp, så man fick passa på när de bästa stannade.

Anledningen till den långsammare körningen var nog en blandning av tre faktorer: långsamt före med snö i spåret, respekt för distansen bland eliten och ingen riktigt dragvillig elitåkare. Fördelen var att man fick gott om tid att prata med många åkare.

Erik Wickström drar klungan (dock en kille i utbrytning framför) efter ca 45 km i Nordenskiöldsloppet 2017. Foto: Magnus Östh.

Körning efter 9 mil
Efter 6 mil kom loppets näst största backe. Drygt 100 meters stigning på 12 minuter. Då passade Kjetil Hagtvedt Dammen på att köra jämnhårt hela vägen upp. Därefter blev vi en grupp på 17 pers som sedan höll ihop några mil.

Mellan mil 6 och 9 mil gick det fortfarande ganska lugnt, men ändå lite högre fart och en tendens till upptrissning. Samtidigt som man hade varit ute en stund. Någonstans kring ca 80-85 km stack Øyvind Moen Fjeld, men ingen brydde sig. Men sedan hände det. Precis efter kontrollen vid 87 km stötte Andreas Nygaard ikapp och då hände allt på en gång. Hela klungan splittrades och det blev rejäl körning.

Där står man inför ett avgörande beslut som påverkar hela tävlingen. Gå med eller inte gå med? Vilka klunga ska man lägga sig i? Hur länge vågar man ligga på strax under max? I ett ultralopp blir detta annorlunda eftersom man ju kan gå med de bästa en stund, men får en enorm nota att betala om man ligger på rött för länge. I ett seedningslopp på 42 km är vanligtvis det bästa (för mig och min nivå) att gå med så länge det bara går.

Stefan Kemi i CCC1000 fick bryta Nordenskiöldsloppet 2017 (gick i mål året innan). Samma öde mötte även Rikard Tynell och Maria Rydqvist. 29 st bröt av de 240 startande.

En mil hårt innan vändningen
Jag valde i a f att lägga mig i en klunga anförd av Björn Rydvall och två finländare. Det gick lite fort, men jag hoppades på att det skulle mattas av. Det gjorde det tyvärr inte. Jag försökte fjäska lite en av finländarna att han skulle släppa så vi skulle kunna bilda par, men han nappade inte på det. Inte bra. Man vill varken köra för hårt eller att hamna solo.

Banan gick 10 mil åt ena hållet, vände sedan tillbaka till start plus två extra mil till målet i Jokkmokk. Jag hängde med min klunga några hundra meter efter vändningen, med hopp om att det skulle vara en större fördel att ligga bakom i den ganska friska motvinden, men icke. Rydvall var stark.

Så där och då släppte jag, efter 10 mil, varav sista milen med ganska hög puls. Mitt på en sjö. Kände mig ganska stekt. Stannade och kissade (den fjärde, blev sedan en paus efter 16 mil också, så totalt fem kisspauser i loppet, vissa hade fler) och drack. Det var 1-2 minuter bak till nästa åkare, så jag stod nästan helt still och väntade in honom. Tommy Gustafsson, vilken karl.

Tommy Gustafsson drar före mig i Nordenskiöldsloppet 2017. Foto: Magnus Östh.

För lite energi
Tommy inledde med en liten nätt förning på 5 mil. Här snackar dragvillighet. Som Dan Moberg, Peo Svahn och Petter Eliassen i kubik. Han frågade inte ens om jag ville gå upp, vilket jag å andra sidan inte orkade. Mil 10-15 var riktigt dåliga för min del.

Motvilligt måste jag erkänna att jag petade i mig för lite energi första 10 milen. Jag hade ingen serviceperson med mig, men Daniel Tynell och Jack Impola gav mig några flaskor. Även på kontrollerna kunde man få ny flaska. Därför valde jag flaskbälte istället för sådan med slang upp på framsidan, alltså för möjligheten till påfyllning. Flera av proffsen hade sådana som de bytte ut längs vägen.

Dricka fick jag som sagt gott om. Jag ville dock inte dricka för mycket pga kisspauser. Men jag fyllde på med för lite mat. Det blev nog bara knappt fem bars och någon ostmacka första 10 milen. För lite. Eftersom man enkelt fick energi vid kontrollerna skulle jag ätit mycket mer. Vid 24-timmars var det enklare, då fanns det enklare tillgång hela tiden då jag åkte på en 412 m-bana.

Vändningen efter 10 mil. Bara 12 mil kvar. För övrigt är sista 2 milen lite lättare. Målet ligger lägre än starten.

När jag kom till kontrollen vid 111 km (vid vändningen vid 10 mil var det åkning på en stor sjö 1 mil tur och retur, en mentalt tuff passage i loppet) frågade funktionärerna vad jag ville ha. Det frustande svaret “Allt!” rev ner några skratt, innan jag skickade i mig sportdryck, blåbärssoppa, Redbull, bulle, ostmacka, bar och gel. Sedan fortsatte jag att trycka i mig gott om energi på kontrollerna och sakta men säkert kändes det bättre.

Bob Impola väggade
Vid 150 km-skylten meddelade jag Tommy att jag kände mig piggare, så vi bytte dragare. Precis då fick vi se en stadigt väggad Bob Impola (13:e man i Vasaloppet i år) framför, så jag ökade omedvetet farten. Då släppte Tommy. När jag märkte det väntade jag såklart in honom. När han kom ikapp sade han “Kör du Erik”. Självklart gjorde jag inte det. Vem drar iväg från en kille som precis tagit en förning åt dig på 5 mil? Det handlar inte om ett OS-guld.

Sedan drog jag en mil, han två mil, jag en mil, han två mil, och plötsligt hade vi åkt 21 mil. Det gick inte fort för oss mil 15-21, men vi knatade på. Det var inte heller så dödskul alltid. Många fysiska och psykiska kval. Men ultra är speciellt. En tjusning man inte får i andra lopp.

Björn Rydvall och Klas Nilsson. Klas fin 5:a. Björn, som för något år sedan diagnosticerades med typ 1-diabetes, kroknade lite på slutet och blev 9:a.

Riktigt bra sista mil
Med en mil kvar började jag känna mig riktigt pigg och drog lite hårdare. Jag väntade först på Tommy, men han började känna sig trött så vi bestämde då att jag körde på. Sista milen satte jag 1.46 min på Tommy. Kändes kanon. Märkligt att få så mycket energi i slutet av ett lopp på över 12 timmar. Från sista mellantiden till mål hade jag tiden 17.16 min, vilken var den fjärde bästa. Kul med ett fint avslut. Hann också med att passera årets Vasalopps-20:a Brian McKeever med några kilometer kvar. Jag låg för övrigt bakom Brian nedför den svåraste nedförsbacken, som teknisk, lång och tidvis brant. Brian har 10 procent syn och har vunnit många guld för Kanada i Paralympics. Jag fattar inte hur han kan köra så bra nedför. Trevlig kille för övrigt, första gången jag träffade honom.

Kort om…
…banan
GPS:en på min klocka lade av, men genom Racefox i mobilen fick jag 218,9 km. De flesta jag pratade med hade fått kring 219 km på sina klockor. Svårt att säga exakt distans, men mobilen brukar visa lite kort, så kanske var det 220 km. Förra året var det ca 4 mil kortare, så tävlingstiden var betydligt längre i år. Det var också relativt trögt före pga nysnön, plus att det generellt gick väldigt lugnt första 6 milen. Förra året var det lite åt isförehållet första 5 timmarna, innan det blev blött. De som åkt båda åren upplevde årets version hårdare. Kanske även pga stigningarna. Arrangören kommunicerade 1600 höjdmeter och alla jag pratade med hade fått något liknande på sina klockor. Jag hade 1565 meter på min Polar V800. Efter 12 mil kom en backe på drygt 140 höjdmeter på 15 minuter. Det är styvt med en passage som motsvarar startbacken i Vasaloppet så sent i ett lopp. Men jag stakade allt i hela loppet. Vissa i eliten saxade på några ställen. 

Erik Wickström målgång Nordenskiöldsloppet 2017. Foto: Jonas Vannar.

…kontrollerna
Kanonbra. Det här loppet går definitivt att åka helt utan support. Det gäller bara att äta ordentligt hela vägen. Av de flaskorna jag hade blandat själv hade jag Skips sportdryck, med och utan koffein. Arrangören serverar Umara.

…skidorna
Jag hade “31:orna”, ett par kallföresskidor Redline från förra säsongen. Slip Jämtlands skidservice (Lars Tallbom) LJ02. De är bra i hårda och fasta spår. Det var också jättebra jämfört med andra i partierna med hårda och fasta spår. Lite synd med nysnön, hade nog valt annat par om jag vetat det. Men jag hade absolut helt ok skidor. Vallade upp ett par. Vallan kändes helt rätt. Det var Skigo som gjorde det: LF grå + HF universal + Pulver C105. Stort tack Skigo!

…resan
Jättekul helg med Jonas Colting och Thobias Peterson! Det funkade fint med flyg till Luleå och sedan hyrbil till Jokkmokk. Bra hotell med nära till allting. Det har också varit roligt att träffa nytt och “gammalt” folk. Jag uppskattar alla hejarop för bloggen, 24-timmars, böcker etc som jag får i sådana här sammanhang. Roligt att ni kommer fram!

Nordenskiöldsloppet 2017. Otäckt snygg bild. Foto: Nordenskiöldsloppet.

…smärta
Handlederna började göra ont efter ca 4-5 timmar, precis som vid 24-timmars. Då bytte jag till Kraftstaven och det blev bättre. Nu hade jag istället ont vid VARENDA staktag i 8 timmar (om jag åker nästa år blir det kanske med Kraftstaven). Men som tur är börjar det kännas bättre. I övrigt inga större smärtor under loppet.

Redbulls roll
Stort tack till Wolfgang Mehl, Daniel Tynell, Fabio Svaizer och alla andra bland arrangörerna. Och tack till alla fantastiska funktionärer, både från Jokkmokk och från Redbull. Proffsigt event. Känns som Redbull kan sin sak. Jag visste inte innan att de själva är en så stor del av arrangemanget och inte bara en sponsor.

Hur hårt var då detta? Det ligger nog ungefär delat 1:a med Ultravasan. Vid 24-timmars gick allt så vansinnigt bra. Jag hade tränat bra och dygnet var magiskt. Och så var sträckan platt. Jag räknade precis ihop att jag från 1 november till nu har åkt 134 mil skidor. Förra året åkte jag 263 mil under samma tid, så då var jag bättre tränad. Så detta var mycket tuffare.

Nu är skidsäsongen slut och jag ser fram emot många härliga tävlingar nästa vinter. Gärna riktigt långa lopp!

Nedan data från appen Racefox.

Racefox Nordenskiöldsloppet. Batterierna i min iPhone 7 höll, kanske pga att jag även hade med en powerbank. Snittet hade nog orkat upp till 18,0 km/h om jag satt på och stängt av exakt i rätt tid.

135 i medelpuls betyder 72 procent för mig som har 188 i max. Ungefär som väntat. Jag hade 66 procent på 24-timmars.

Låga värden på attack och båltryck jämfört med “korta” långlopp. Med bra tryck på en timme när jag maxar kan jag hålla ca 12,0 resp 24,0. Intressant var att jag höll i princip samma värden första milen då jag tyckte vi bara petade med stavarna som de milen där jag var som tröttast, då jag fick ta. Man tjänar på att att spara sig. Jag hade nog vunnit på att inte gå med i en hel mil när det blev körning efter 9 mil. För att bättre analysera värdena tog jag en autosplit var 10:e kilometer.