Stum från Sälen till Mora. Men i mål kom jag, på höga 2:58. En blygsam 112:e-plats enligt fina Adam Steen, som tog bilden nedan. Nästa gång ska jag inte ha 2,6 bar i däcken, det var typ väldigt skumpigt.
Rickard och Martin kör i startled 18, uppseedade från 33.
Så här såg cykeln ut som jag hade i CykelVasan 2009 när jag blev 38:a. Sadeln fick sig en smäll i början då jag hade 4 bar i däcken och hade en låst framgaffel.
Förra året gjorde jag min första säsong som mountainbikare. Innan dess hade jag åkt MTB ungefär fem gånger. En av gångerna var CykelVasan 2009. Då var jag verkligen en nybörjare och körde på en lånecykel som jag hämtade dagen innan. Bland annat hade jag ett däcktryck på 4 bar, vilket är skyhögt på en mountainbike. Jag tänkte ”man har ju 8 bar på landsvägscykel, så jag tar hälften”. Jag hade även glömt att man kunde låsa upp framdämparen så jag hade en ganska skumpig färde första 4 milen innan jag kom på att man kunde få lite dämpning där fram. Då hade redan sadeln hunnit med att studsat sig ganska trasig. På den tiden var det också lite mer single track i CykelVasan.
Lars Suther och jag sällskapade en del under loppet 2009
Hur jag lyckades bli 38:a det året är fortfarande ett mysterium, men det berodde nog på att jag inte tränade varken skidor eller rullskidor på den tiden och hade cyklat racer hela sommaren. Samt att jag var nygift!
CykelVasan 2009 åkte jag som journalist för den framlidne sajten skidsport.com. Så här såg min text ut efter loppet:
Kanontrevligt och skitjobbigt
Nu har jag genomfört mitt livs första MTB-lopp. CykelVasan var en av den roligaste och jobbigaste tävlingen jag någonsin kört.
Det var i söndags det begav sig. Jag körde årets första MTB-pass på den historiska vasaloppsarenan. Vilken härlig upplevelse! Och den lånade fin-cykeln från Stevens gick som en klocka hela vägen. Starten hölls bara någon kilometer från den mer berömda i Berga By. Cirka 2000 cyklister kom start, cirka 150 st åt gånger med 5 minuters mellanrum, varav en försvarlig del från vårt västra grannland.
Oxberg 2009. Många för mig kända namn: Henrik Öijer, Clas Björling, Erik Wickström, Kristine Nörgaard och Lars Suther.
Relativt lättåkt
Som novis kändes det lite förmätet att stå bland elitcyklisterna, men för att nå målet att slå Kristine Nörgaard betydde starten mycket. Jag tog rygg på henne direkt och vi följdes sedan åt större delen av loppet. På de lättkörda partierna hade jag fördel, medan hon körde fort som en Porsche (hon hade nummerlapp 911) på de tekniska partierna. Som tur var är CykelVasan ganska lättåkt med mycket asfalt och grusvägar, betydligt snällare än Bockstensturen, Mörksuggejakten, Finnmarksturen och de andra långloppen. Så sade i alla fall alla gamla MTB-rävarna jag pratade med.
Det märktes att det var ett vasaloppsevent. I omklädningsrummet och vid matbordet efteråt träffade jag flera skidåkare som annars inte cyklar så mycket. Bland annat en man från IK Trasten i Västergötland som hade ont i foten och inte kunde springa. Han såg CykelVasan som bra mål med sommarträningen.
Daniel Tynell imponerade med en 13:e-plats i den första upplagan av CykelVasan
Vasaloppskänslan lockar
Det är intressant att CykelVasan kan locka den här målgruppen, som de övriga MTB-långloppen inte verkar ha lyckats nå. Detta trots den höga anmälningsavgiften på nästan 1000 kr. Beror det på Vasaloppets starka varumärke? Eller bättre marknadsföring? Eller kanske för att många är lockade över att uppleva Smågan, Mångsbodarna och de andra blåbärssoppstationerna sommartid? Det finns inget enkelt svar, men jag tror helt klart att Vasaloppet har tänkt rätt när de gör en lättkört bana. Jag som MTB-nybörjare skulle absolut inte vilja ha mer ”single track”. Lättkörda, konditionskrävande grusvägar känns mycket mer lockande.
Hur gick det till slut då? Jo, jag kom i mål jättenöjd och helt slut som 38:a på tiden 3h 10min. Det var ett par (men oerhört viktiga) minuter före Kristine, som kroknade de sista 2 milen. Efter loppet skyllde hon på att det var ett cykellopp och inte ett MTB-lopp. Måhända stämmer det till viss del, men vi använde i alla fall var sin mountainbike…
En vacker trio: en trippel Vasaloppssegrare, en duktig enhjulingscyklist och en pajas
Martin och jag åkte till Sälen idag för att hämta nummerlapp och titta på CykelVasasprinten, ett jippo med ett gäng elitcyklister och kändisar, bland annat hockeymannen Håkan Loob, Tippen-Morgan Alling och tidigare skidskytten Jörgen Brink, med speakern Roberto Vacchi. Elitcyklisterna utgjordes bland annat av Emil Lindgren, Matthias Wengelin och boråsaren Mattias Brolin. Vann gjorde Emil Lindgrens par.
Jag pratade lite med Brink och Vacchi, vilka båda är mycket trevliga och avstressade personer som även har lite koll på hur det går det går för mitt idrottande. Det känns smickrande.
Sedan passade jag på att prata med typ 4873759473 personer i min bransch för att ”nätverka”, som det så fint heter. Nu blir det tillbaks till Anders Zorns föräldrars bostad, där vi bor i tre dagar. Jag startar i startled 1 i CykelVasan i morgon eftersom jag blev 16:e man på Finnmarksturen förra året (som också hade status som långlopps-SM i moutainbike). Formen är väl inte exakt lika bra just nu, men självklart blir till full gas långt det räcker.
Martin tycker skorstenstopparna är fina i Dalarna.
Martin Josefsson, hans svåger (typ) Rickard och jag bor på Zorngården i det gula huset. Jag tycker det är hur häftigt som helst. Vad vore livet utan svensk kulturhistoria?
Det blir en lång turné för mig.
– Mora och CykelVasan torsdag till söndag.
– Torsby söndag till torsdag
– Stockholm för en Vasalöpareintervju fredag
– Mora och VasaStafetten lördag
Pust. Hjärnan är ungefär lika slut som benen. Armbågarna är inte bra. Tränas gör det för lite och formen är som bortblåst. Kämpa Erik.
Nyförlovade på Åreskutan 7 augusti 2007
I tisdags var det exakt 5 år sedan Ida och jag förlovade oss på Åreskutan. Istället för att gemensamt planera en förlovning slog jag till och överraskade Ida när hon minst anade det. Men hon fick minsann gå med mig till Åres högsta topp för besväret.
Jag minns jag var nervös i flera veckor inför frieriet, alltså hela tiden från det att jag gjort upp min plan. Den enda som visste om det var min mor. Min plan sträckte sig dock enbart till att vi skulle vandra med picknick till Åreskutan en dag under vår Jämtlandssemester, och att jag där skulle fråga om hade lust att gifta sig med en enkel man från Västergötland.
Vad jag inte tänkte på var ringar. ”Just fan, sånt borde man ha”, kom jag på dagen innan när jag handlade på ICA i Åre och slängde i en påse Haribo godisnappar. Det funkade det med, för hon sade ja och vi gifte oss två år senare. Och då hade vi köpt ringar av alla dess slag.
Jag drömmer väldigt sällan om stor rikedom och jag köper av princip aldrig lotter. Men jag fick nyligen frågan vad jag skulle göra om jag blev miljonär och kom fram till följande punkter:
1) Anlägga ett elljusspår i anslutning till vårt hus
2) Asfaltera den 1,5 km långa grusvägen ner till stugan för bättre rullskidsåkning
3) Köpa en Volvo V70 för att slippa den franska finessen (elfelen) på vår Renault
Karlsnäsgården. Ronnby OK har ett kaxigt klubbhus
Vår trip till Blekinge i helgen var riktigt trevlig! Vi fick se Karlskrona, där vi även turistade en dag och hälsade sedan på vår vän Mårten Larsson, som även hade besök av Sofia och Linnéa. Vi fick se många skärgårdsöar. Vi fick se många små 70-vägar. Vi fick se Karlsnäsrullen. Vi fick se Karlsnäsgården, där både Ronneby OK och en fin konstsnöanläggning huserar. Och inte minst: vi fick se Blomstergården, en surrelistisk känsla över tid som står stilla. Trädgården liknar inget annat och hade 200 000 besökare per år när det begav sig, nu kommer ca 10 000 hit varje år.
På söndag körde vi till Vejbystrand i Skåne, där jag lämnade bil, Ida och Astrid. Kl. 05.20 åkte Mora-Nisse och jag tillbaks till Borås med mamma där jag nu jobbar, tränar och sover tjugofyrasju fram till torsdag, då Ida och Astrid kommer tillbaka.
