Senaste åren har jag sprungit väldigt lite på vintrarna. Jag har helt enkelt fått prioritera skidträningen, även om intensionen inför snösäsongen alltid är att springa någon gång varje vecka.

Därför har mars månad efter Vasaloppet ofta blivit en kom i gång-månad för löpningen, där de flesta pass går i 6.00 till 6.30 min/km-fart. Det är inte så fort jämfört med min vanliga fart. Jag vet sedan tidigare att många blir förvånade över detta, men kombinationen av försiktighet, dålig löpform och kuperade slingor gör att så blir utfallet.

Pulskurva och höjdkurva variant av Sjömarkens 5 km-spår

Variant av Sjömarkens femma
En vanlig tur jag tar hemifrån är en variant av Sjömarkens 5 km-spår. Det är ett ganska knixigt och kuperat spår där skillnaden mellan högsta och lägsta punkt är 63 meter. Totalt blir rundan ca 6,3 km med drygt 150 höjdmeter att klättra.

Under mars tog rundan drygt 35 min. Tyvärr hade jag inte pulsband då (jag hade handledsmätare på klockan men den mäter så dåligt så det är helt irrelevant), men det gick ju ändå inte hur lugnt som helst.

Sedan i början av april har sprungit rundan åtta gånger med pulsband (pulsen kan variera för dagen av flera orsaker, därför krävs det att man springer rundan vid många tillfällen för att få bra statistik). Utvecklingen har varit ganska stor, trots att jag redan från mars till april tog stora steg.

• 1 april: 32.08 min, snittpuls 137.
• 2 april: 32.23 min, snittpuls 139.
• 4 april: 32.00 min, snittpuls 140.
• 11 maj: 31.35 min, snittpuls 139.
• 16 maj: 30.39 min, snittpuls 137.
• 27 juni: 30.31 min, snittpuls 139.
• 16 juli: 30.49 min snittpuls 139.
• 22 juli: 29.34 min, snittpuls 137.

Vad vill jag då säga med det, förutom att jag har en paus från semestern i Skåne och är i Borås lite grann? Jo, för det första är det kul och många gånger klokt att ibland mäta prestation utan att maxa. För det andra är det otroligt självförtroendebyggande att starta från en låg nivå och sedan mäta sin utveckling.