Obs: Självklart har kaffekoppen öra. Det råkar bara vara gömt på bilden. Att ens komma på tanken att tillverka kaffekoppar utan öra borde vara straffbart. Så ser min kontorsplats ut på reklambyrån Rekyl i Borås, där jag trivs väldigt bra med att sitta och jobba. Härligt folk som arbetar där. 
Jag slog med flera minuters marginal nytt sämstarekord uppför Sa Calobra. Ett rekord är alltid ett rekord!
När vi var på Mallorca i månadsskiftet april/maj hyrde jag cykel hela veckan och körde tre turer. Två pass på drygt tre timmar då jag cyklade till Kobran (Sa Calobra) tur och retur från Port de Soller där vi bodde, samt ett pass som var Bröllopsracet 6 km uppför en bit av Piggen (Puig Major). För övrigt är cykling på Mallorca kanske det bästa jag vet i träningsväg. Det slår nog t o m Ramsau. Kanske i alla fall.
Någon som har koll på var jag tog den här bilden?
2008, då jag inte åkte skidor eller rullskidor och dessutom var lite löpskadad, var jag i bra cykelform och körde Kobran på 31.07 min. Det är en väldigt bra tid. 2011 cyklade jag på 33.52 min, mot bl a Suther, Solin, Steen, Gräfnings och Karlsson (”resultat” här).
Senaste två åren har jag cyklat otroligt mycket mindre än tidigare, men självförtroendet fick ändå en knäck när jag maxade Kobran första gången i år. Tiden blev i sammanhanget pinsamma 37.54 min, alltså astronomiska 6.47 min från pers. Trots att jag tyckte det gick ganska bra.
Förbättring med 2.54 min på två dagar
Pulsen var hög, till och med 189 på toppen, vilket är högre än på många år. Jag trodde min maxpuls var 186. Det var i och för sig varmt och då blir det en ganska tydlig pulsdrift till följd av stor vätskeförlust. Hur som helst hade jag inga som helst ursäkter. Jag var helt enkelt för dålig. Till och med cykeln var bättre nu. Förra gång aluminiumram och 105-grejer, nu kolfiberram och Ultegragrejer.
Jag blev förbannad, och bara två dagar senare gjorde jag samma runda igen. Denna gång på 35.02 min i samma förhållanden, med lägre snitt- och maxpuls. En förbättring på 2.54 min på två dagar. Kroppen är intressant.
Utsikt över vackra Borås från Ryssby Klint på Rya Åsar, vid Halensbackens ”mål”
Så här ser man ut på toppen av Halensbacken. Här från ett tidigare tillfälle.
Tidigare har jag ganska noga med att skilja mellan olika intensitetszoner i olika pass. Nu gillar jag mer att blanda. Fast med en tanke och ett syfte. Exempelvis springer jag ibland en eller ett par intervaller på några minuter på en annars lugn träningstur.
Som i veckan, då jag på 41 min lång löptur (utan vagn denna gång) maxade en gång uppför Halensbacken. Den stiger 85 meter på ca 550 meter, alltså en snittlutning på hela 15 procent. Femton gånger jag jag sprungit 6 st intervaller där med 3 min vila, som bäst med 3.11 min i snitt. Några gånger har jag också sprungit färre intervaller och några gånger maxat en gång i ett distanspass.
2.54 min uppför Halensbacken
Kul med pers
Bästa tiden tidigare under de nio år jag sprungit i Halensbacken var 2.59 min. Nu sprang jag på 2.54 min (hyfsat fikasugen på toppen kan jag lova). För övrigt intressant att jag springer snabbare uppför nu än när jag vägde 7 kg mindre. Men hade backen varit 30 min istället för 3 min hade kanske resultatet varit annorlunda.
Skorna jag använde var ett par tjocka Altra Paradigm i Hoka One One-stil. Jag har börjat springa i det trots att löpkänslan inte är den samma. Det skyddar benen, särskilt om man som jag ofta springer grus/asfalt istället för stig pga att joggingvagnen brukar vara med.
Rakt hår vs gott vin
Som sällskap på löpturen hade jag för övrigt en bloggläsare som jag inte träffat tidigare. Hon hade sett att jag vunnit en plattång och frågade om hon kunde köpa den. Jag gillar inte att sälja saker jag fått, utan föreslog istället en flaska amaronevin som betalning. I samband med överlämnandet tog vi en löptur så jag kunde visa henne Borås fina löpmiljöer.
I helgen ska Ida och jag njuta av gott vin istället för rakt hår!
Som den Lager 157 SKI TEAM-groupie jag är så hängde jag med Brink och grabbarna på ett pass i Ulricehamn igår. 1 h 50 min stakning (3:or, 19.1 km/h i snitt), mitt längsta rullskidspass hittills i år. Pulsen var låg (62 % i snitt), men överkroppen trött. 44 år unge Stefan Palm var oroväckande stark, hans dryga 800 träningstimmar förra året har helt klart givit effekt.
Resultat Sjömarksloppet 2015 finns här. Jag blev 2:a på tiden 34.43 min på den ganska kuperade milen.
Bilder Sjömarksloppet 2015 finns här.
Spurtprispokal. Foto: Sjömarksloppet.
Jag tycker att jag brukar vara ganska bra att bedöma min egen form inför tävlingar. Under skidsäsongen har jag inga problem att skriva att jag är i knallform dagen innan tävling och om jag är det. Känns formen inte bra brukar jag också skriva det.
Inför Sjömarksloppet hade jag egentligen ingen aning. Jag tror det var mer än ett halvår sedan jag körde mitt senaste hårda löppass och under skidsäsongen var löpträningen begränsad till ungefär 30 min i veckan, för att gå upp till ca 2 pass i veckan á 30-60 min i april. Det enda hårda jag sprungit var 2 km helt flack asfalt i slutet av ett pass på Mallis veckan innan. Då höll jag 3.26-fart, vilket är bra, men inte en chans att jag hade kunnat hålla det en längre sträcka den dagen.
Starten: Foto: Sjömarksloppet.
Jättenöjd och vardagsmotion
Men på något märkligt sett överträffade jag mig själv å det grövsta i Sjömarksloppet i lördags. Jag tycker jag blir bättre på att just tävla för varje år som går. Miltiden på 34.43 min är inget som går till historien, men med tanke på att loppets totalstigning är 130 meter är tiden riktigt bra för att vara mig. De flesta får 1-1,5 min sämre tid på denna än en flack mil, lite beroende på typ av löpare. Det betyder att jag är i ungefär lika bra löpform nu som när jag var som bäst på att springa förra året, trots mycket ringa löpträning.
Jag vet inte vad det beror på, men återigen vill jag hylla barnvagnslöpningen. Det bygger bra benstyrka. Sedan vardagsmotionerar också mer idag än på säkert tio år. Förr tänkte jag antingen träning eller vila, nu tänker jag ”all rörelse är positivt”. Så måste man nog tänka när man kraftigt går ner i träningsmängd. Därför sätter jag stort värde på att dagislämna/-hämta med cykel, gå med maj i bärstolen och att paddla kanot med Astrid i makligt tempo.
34.43 min är som sagt en bra tid för att vara mig och med tanke på att 1:an, 3:an och 4:an i loppet alla är goda för 1.13-1.15 på Göteborgsvarvet kommer mitt mål där att bli 1.13, om jag håller mig frisk och skadefri dit.
Spurtpriset på samma fotbollsplan jag spelade hemmamatcherna som grabb. Foto: Sjömarksloppet.
Loppet då?
Jag hade ett stort mål med Sjömarksloppet. Att ta spurtpriset efter 3,3 km då man passerar tävlingsarenan. Det stod innan start klart att det var fyra herrar som skulle göra upp om pallplaceringarna. Patrik Wrigfeldt (SOK Knallen), jag, Fernando Dinis (Hälle IF) och Jacob Böhm (IK Ymer). Starten tog dock Viktor Åberg, som hade det som uppdrag i sin svensexa.
Patrik Wrigfeldt, som nyligen sprang SM-milen på 33.09 min, satte upp ett tempo som var lite för högt för mig, men jag bet mig fast. Första 2 km gick i 3.15-tempo på flack asfalt, sedan blev det mer kuperat och även en del på elljusspåret. Med 150 m kvar till spurtpriset tryckte jag till och fick luckan jag behövde för att ta spurtpriset. Sedan gick jag några steg i sann Northug-anda för att vänta in Patrik.
Tempoökningen för att ta spurtpriset tog nog inte så mycket, men totalt sett gick första 3,3 km för fort för mig och bara några hundra meter senare släppte jag Patrik. Då hände det märkliga. Istället för att fullständigt säcka ihop lyckades jag hålla bra fart och trots att Fernando och Jacob inte var långt efter dröjde det till 5 km innan Fernando kom ikapp (Jacob kom aldrig ikapp). Fernando och jag sprang ihop till 6 km innan jag tyckte det gick för långsamt i en uppförsbacke och skakade av mig honom.
Sedan hade jag förvånansvärt bra tryck hela vägen in i mål (tappade bara 24 s till Patrik) och även om löpsteget för tillfället är under all kritik så kände jag mig stark i kroppen på ett sätt jag tidigare inte gjort i perioder med lite mindre löpträning. Så det var kul!
Data från Polar V800:
Längd: 9,95 km
Tid: 34.45 min
Snittfart: 3.29 min/km
Total klättring: 130 meter
Underlag: Mestadels asfalt, men även lite elljusspår, grusväg, gräs och stig.
Skor: Salming Speed, 205 gram, 5 mm drop
Batteriet till pulsbältet var slut så snittpulsen vet jag ej, men jag är säker på att jag låg i partyzonen (över 90 procent) större delen av tiden.
Stort tack Sjömarksloppet för ett jättebra arrangemang. Den trevliga stämningen med alla kompisar och den härliga publiken i villakvarteren får mig att vilja komma tillbaka i många år framöver! Tack också pappa för drickalangningen. En station, självklart med koffein i sportdrycken!
Jonas Colting och jag dagen innan Mitt i Borås Triathlon 2013.
Jag gillar att springa och cykla med barnen. Självklart är det alltid helt på deras villkor. Men jag upplever att både dem och jag trivs väldigt bra med de aktivisterna. Jag brukar vara igång ca 45-60 min. Just cykling med kärra och två barn är ganska tungt, så det blir bra styrketräning för benen. Det gynnar min löpning. Många löpare vill inte cykla för att få fel muskler och/eller paja löpsteget, men för mig har cykling alltid hjälpt min löpning.
Jonas Colting och jag vid Mitt i Borås Triathlon 2003.
Just det, podden. På kvällen spelade sedan jag, Jonas Colting och hans sidekick Niklas Johansson in ett avsnitt av Coltings Nakna Sanning. Det var roligt och intressant att sitta där. Jag tror avsnittet kommer att sändas torsdag nästa vecka. Denna vecka ska han prata om fettskatt.
Duathlon-SM 2009
Erik Wickström och Jenny Rissveds. Foto: Luca Mara.
Idag är det hufvudstadsdag. Det blir dels fotografering på mig för en bok jag ska medverka i, dels en intervju jag ska göra för coverstoryn till Vasalöparens juninummer. I aprilnumret blev för övrigt den stora artikeln om cyklisten Jenny Rissveds, som jag intervjuade i Falun samma dag som Luca Mara fotade henne i skogarna kring Lugnet.
Annelie Johansson och jag efter Lidingöloppet 2014, där hon vann och jag blev 41:a.
Jag åker tåg med Borås löparstolthet Annelie Johansson, som förra året var bästa svenska på marathon-EM och som vann Lidingöloppet. Annelie är hård. Jag trodde jag var morgonpigg, men hon gick upp kl 04.30 för att hinna träna innan resan. Det är väl det som ska till om man ska springa maran på 2.40 och jobba heltid på Gina Tricot.
Hur tänker ni IK Ymer?
Anneli tävlade fram till förra året för boråskluben IK Ymer. Men hon fick märkligt nog i stort sett ingenting av den klubben (varken ekonomiskt eller på annat sätt) och bytte istället till Hälle, där hon får support på många sätt. Jag förstår henne såklart till fullo. Samtidigt som jag tycker det är jättetråkigt att Borås förlorar en så bra löpare.
Det är någon jag stört mig mycket på och jag fattar inte hur Ymer tänker. Självklart inser jag att de vill satsa på ungdomar, men nu råkar vi ha Sverige bästa långdistanslöpare efter Isabellah Andersson i klubben och det kanske det kunde vara värt några hundralappar (åtminstone stå för startavgifterna) och att visa lite uppskattning för att behålla henne. På så sätt skulle ungdomarna få någon att se upp till och det skulle vara enklare att få sponsorer, till en mycket ringa kostnad.
Efter gårdagens 45 min-pass är jag nu uppe i totalt knappt 3 timmar rullskidor år 2015. Så lite rullskidor har jag inte åkt så här års på 5 år. Men jag har å andra sidan inte åkt miniramp andra år, vilken jag gjorde igår när Erik Thiberg var framme med mobilkameran.
Kan man inte vinna tävlingen kan man alltid vinna spurtpriset efter 3,3 km!
Resultat Sjömarksloppet 2015 finns här.
