Erik Wickström – Konditionskonnässör

Arrangören vet att jag skriver för Kadens om loppen, så de försökte fjäska och ge mig startnummer 1. Det var smart, för jag blev glad.

Resultat Ränneslättsturen 2011 finns här.

Kalaspuffar, spanskt rödvin och eurotechno från 90-talet visade sig vara den perfekta uppladdningen för Oskar Lund och mig i Ränneslättsturen 78 km i Eksjö. Mountainbikeloppet var den tredje deltävlingen av sju i långloppscupen och det var en fantastiskt trevlig och rolig upplevelse.

Sent på lördagskvällen körde jag med min storhjuling på taket från Borås till Oskars nyrenoverade lägenhet i Huskvarna. Vi delade en flaska spanskt rödvin och pratade fina minnen fram till midnatt. Oskar har precis som mig studerat på stipendium i USA och åkt skidor för universitetslaget. Han i Michigan, jag i Alaska. Det är skönt att få lufta USA-skidåkningsminnen med någon, det är få götalänningar som har gjort samma resa.

Oskar och Erik efter målgång. Foto: Martin Eckervad.

Oskar är väldigt snäll, men hans kosthållning är under all kritik. Till frukost serverades kalaspuffar och Nutella-mackor. Det var första gången jag åt kalaspuffar sedan lågstadiet, Nutellan fick jag skippa pga av min hasselnötsallergi. Sedan satte vi oss i bilen och lyssnade på Absolut Dance 6,7 och 8. Det rådde konsensus om att sexan och sjuan var i en klass för sig, med låtar som ”Joy the Ride”, ”Cotton Eye Joe” och ”Eins, Zwei, Polizei”.

Toppengo’ bana
Starten gick i trästaden Eksjö kl. 11.00 och efter insatsen i Lida Loop för tre veckor sedan hade jag seedat upp mig till startfålla 2. Starten gick bra och farten var väldigt låg första 5 km. Finåkarna måste ha valt att förlägga uppvärmningen till efter startskottet.

För första gången vann jag damklassen (inga tjejer före i mål). Visst borde man fått deras pokal.

Loppet gick jättebra och jag kände mig stark hela vägen. Speciellt efter att jag fått langning av Ski Team Syds notoriskt påhejande coach Martin Eckervad. Tack Martin! Hade det funnits ett pris för Sveriges mest engagerade och hängivne idrottsledare hade jag lagt ett dussintal röster på Martin och hans familj.

Tyvärr hade jag pumpat bakdäcket lite för hårt (för löst förra gången…), så jag tappade mycket tid i de stökiga partierna. På grusvägarna åkte jag om många, som sedan akterseglade mig på single track. I svårighetsgrad tycker jag banan påminde mycket om Billingeracet, men betydligt mindre kupering. Både jag och Oskar var överens om att sträckningen var riktigt fin, men som skidåkare hade jag vunnit på fler backar.

Kuligare och kuligare för varje lopp
Nu har jag avverkat 3 av 7 långlopp och det blir bara roligare och roligare. Man lär sig mer om allt som handlar om mountainbike. Och man lär känna fler personer. Mina favoriter, i tillägg till den mycket snälle finåkaren Mattias Wengelin, är grabbarna grus från Kolmårdens MTB: Niclas, Frippe och Stefan. Tre helt underbara grabbar som pratar skitful östgötska.

Så här ser Daniel Rytz ut i verkligheten på bild.

Eftersom jag ligger strax till vänster om Aspergers syndrom på autismskalan uppskattar jag verkligen att man känner igen sig från lopp till lopp: alltid start kl. 11.00, alltid samma startfållesystem, alltid samma skyltar och typ av skyltning, alltid mat och cykeldusch efteråt och alltid en Lasse Strand som kör bil på fel ställen. Denna trygghet och dessa igenkänningsfaktorer tycker jag arrangörer av långlopp på längdskidor borde ta efter.

Till sist: Jag träffade för första gången min bloggkollega Daniel Rytz, som precis som jag skriver på Kadens.se. Han var jättetrevlig, vilket inte var så konstigt, han är nämligen från Borås fick jag reda på. Och dessutom från Sandared, där jag gick på högstadiet. Och dessutom bor hans föräldrar vid foten av Kvarnholmsbacken, en stigning jag kämpat uppför på landsvägscykeln otaliga gånger. Världen är liten.

Mattias Wengelin hade dagens snyggaste skor.

Ränneslättsturen 3 juli 2011
Tid: 3:11:12, segraren Mikael Flockhart var 25.18 min före
Placering: 24:a i elit, 51:a totalt
Utrustning: Twenty-Nine Lite 1000-D, 29 tums hjul, funkade perfekt
Energiintag: Två flaskor sportdryck med koffein + 2 liquid, allt från Enervit
Väder: 18 grader och mulet,vind ca 5 m/s. Torrt i terrängen.
Antal ”löpningar” med cykeln: 1
Antal krascher: 0
Totalt antal ”urklippningar” från pedalerna med fotisättning: 6
Betyg för banan: 9 av 10. Jättefina stigar och grusvägar, ganska lätt kupering. Mycket, nästan ingen asfalt. Andra halvan aningen mer backig och lerig än första halvan. Bra skyltat. Banan bestod av sex olika sträckor, men jag hade önskat att de var mer differentierade. Typ en skylt som sade ”nu är du klar med sträcka 3”. Jag tror alla mår bra av tydliga delmål. Banan påminde mycket om Billingeracet, men med betydligt mindre kupering.
Betyg för tävlingsområdet: 9 av 10. Fin minimässa (dock betydligt mindre än Lida) och fin pastasallad med räkor efteråt. Precis som de andra tävlingarna är cykeltvätten mycket tacksam. Betyget blir högt pga närheten: parkering, varmvattensdusch, start och mål låg alla inom 1 km.
Resultatservice: 7 av 10. Listor anslogs snabbt efter målgång, men kom inte på nätet förrän strax innan midnatt på söndagskvällen.
Kaffet: 8 av 10. Varmt och välbryggt kaffe från pumptermos för en tia. I Billingeracet ingick kaffet, men det är lyx.
Citatet: ”Jag har prioriterat helt rätt”. Oskar Lund var ca 26 % efter segraren i Billingeracet, och bara ca 14 % efter segraren i Ränneslättsturen. Förklaringen ligger till stor del i den nya cykeln. När han renoverade lägenheten köpte han ett skitbilligt kök för att istället lägga pengarna på en svindyr 29-tummare i kolfiber. En mycket klokt beslut tyckte både Oskar och jag.