Ränneslättsturen i somras. Foto: Julle på Bildeffekt.se.
Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för en människa. Idag skriver jag mitt sista blogginlägg. Det har varit fantastiskt roligt att skriva alla 985 inlägg här sedan den första posten 9 juni 2010. Detta första inlägg inleddes med följande mening:
Denna blogg är startad i syfte att berätta om mitt eget konditionsidrottande och förhoppningsvis inspirera andra till att ge sig ut att åka rullskidor i 3 timmar eller springa backintervaller tills mjölksyran bränner hål i låren.
Jag hade glömt bort att jag en gång skrev så, men jag tycker att det stämmer väl med vad som publicerades här under dessa drygt två åren. Men min roll som bloggare blev så ändligt mycket mer innehållsrik än så. Den har förändrat mitt liv. I början skrev jag cirka tre gånger i veckan, men det senaste året har jag för det mesta lagt upp 1-3 inlägg per dag och antal besökare har stigit successivt. Senaste halvåret har jag haft i snitt mellan 700 och 1000 helt unika besökare per dag (alltså om t ex Ida går in tre gånger på samma dag så räknas bara en gång).
Gillar ”offentligheten”
Det har nästan gjort mig till en kändis i konditionsidrottssammanhang. Var jag än tävlar i cykel, löpning, rullskidåkning eller skidåkning kommer personer jag aldrig träffas tidigare fram och tackar för en bra blogg. Och många vill bli fotograferade med mig. Och jag får ca 2-3 ”beundrarmejl” varje vecka, där personer runt om i landet bara vill skriva och säga att de verkligen uppskattar det jag lägger upp på bloggen. Och med mycket få undantag har alla 2385 kommentarerna har varit genomgående positiva och uppskattande.
För mig är detta smått surrealistiskt. Jag älskar att få beröm och självbekräftelse. Vad är det förresten för fel med att gilla det? Matskribenten Lotta Lundgren uttryckte detta på ett snyggt sätt i hennes sommarprogram, då hon talade om hur tråkigt det är att laga åt någon som varken säger bu eller bä om det som ligger på tallriken. DET ÄR DÄRFÖR JAG ÄR SÅ OERHÖRT TACKSAM FÖR ALL RESPONS JAG FÅR FRÅN ER UNDERBARA LÄSARE. Trots att jag bara träffat en bråkdel av er känns ni som mina kompisar. Tack alla!
Trovärdighet går först
Med tiden insåg jag att bloggen även har flera mervärden. Leverantörer av sportprodukter förstod att min blogg var en väldigt attraktiv plats att synas på och jag har blivit överöst av sportprylar som olika företag har skickat för att jag ska använda. Det tycker jag att jag har skött proffsigt. Jag har aldrig skrivit bra och något jag har tyckt varit dåligt, jag har aldrig skrivit ner något som har varit bra. Det har känns viktigt för mig, hög trovärdighet har gått före det mesta. Att jag till exempel ofta skrivit bra om Atomic Skintec (vallningsfria skidor), Aclima ullunderställ i nät, SkiErg stakmaskin, Marwe skejtrullskidor, Craft skidhandskar med silikon på insidan för bra stavgrepp, Eagle Sport klassiska rullskidor med små hjul, Oneway stavar, Cascos skärm som inte immar och KraftStaven beror på att jag testat väääldigt mycket prylar och fastnat för just de grejerna. Jag har inte fått en krona för detta, i ett enda fall. Detsamma gäller den rosa Rudy Project-hjälmen som fått vara med på många bilder, den har jag bara för att jag tycker att den är snygg. Men jag har ju i alla fall inte behövt gå till sportaffären och köpa så mycket grejer de senaste två åren.
Det är ju så kul att stå på en startlinje!
Ett annat mervärde har varit marknadsföringen för mina träningstjänster. Jag har kunnat fylla Borås skidskola med deltagare, fylla mitt septemberläger i Torsbytunneln och jag har 12 st som har anlitat mig som personlig tränare. Jag är en autodidakt inom sökmotoroptimering och blev med tiden en riktig fena på att vissa googlesökningar skulle hitta just min blogg. Eftersom jag inte använder Facebook eller Twitter ligger man ju redan efter, så jag fick kompensera med lite list, vilket jag gick bra.
Jag har tack vare bloggen också blivit anlitad som instruktör och föreläsare för olika idrottsföreningar och organisationer runt om landet. Några bilder till tävlingsarrangörer mm har jag också lyckats sälja, samt fått några nya journalistuppdrag som jag förmodligen inte fått utan bloggen. Ett nytt uppdrag påbörjar jag förresten 1 september, ett mycket intressant sådant som kommer att påverka mitt skidåkande både positiv och negativ. Håll ögonen öppna bland andra längdskidsmedier.
Mervärden är alltid trevliga, men jag har alltid bloggat för att inspirera och för att få kick då man känner att man lagt upp ett läsvärt inlägg. För mig har det inte varit så svårt: jag idrottar på en hyfsad nivå, jag kan skriva OK och jag typ kär i allt vad konditionsidrott heter.
Jaja, men vad är då problemet?
Jo, trots att bloggen är ett bra marknadsföringsverktyg så kan tiden jag lägger ned på sidan aldrig på ett ekonomisk plan väga upp för om jag hade jobbat ”på riktigt” samma tid. Att blogga tar trots allt en del tid om man skriver ofta, skriver långa tävlingsrapporter, lägger upp många bilder med bildtexter etc. Den tiden har jag prioriterat, eftersom jag känt att det har varit möjligt att få vardagen att gå ihop med att pussa Ida, jobba och träna. Men sedan jag blev pappa och vi köpte hus har begreppet tid fått en helt ny innebörd. Det har gjort att jag fått välja mellan att sköta mitt idrottande, min blogg eller att umgås med vår nyfödda dotter och byta ruttna fönster på huset. För att konkretisera så blir det så att jag sitter och skriver på en blogg för förverkliga mig själv en torsdagskväll (jag brukar förresten alltid skriva inläggen på kvällen och tidsstyr dom till att publiceras mitt i natten, så ni alltid ska ha något att läsa till morgonkaffet) istället för att leka i babygymmet med Astrid. Jag kan inte se mig själv i ögonen och vara stolt över det, jag vill vara så närvarande en idrottande pappa kan vara. Det är svaret på varför jag slutar att blogga. Hade jag kunnat livnära mig på bloggen hade det varit något helt annat, då hade det ju varit mitt jobb. Jag hade mer än gärna fortsatt att blogga om jag fick en fast och trygg lön varje månad. Mitt drömtillvaro är nog att vara ett bloggproffs. Att blogga, vara med familjen, klippa gräset (naken) och träna. Att kommersialisera en blogg är svårt om man inte har enormt mycket trafik, som till exempel Blondinbella eller hon som stoppat kemikalier i brösten. Jag har lagt åtskilliga timmar på att undersöka möjligheter för googleannonser, blogvertiser, affiliatesprogam mm, men kommer alltid fram till att det skulle ge ganska lite. Att sälja banners på sidan kanske skulle gå, men det skulle krävas lite jobb och vara en ganska osäker grej.
Så varför kommer det just nu?
Jag får drygt hälften av min inkomst från Vasalöparen, där jag har rollen som chefredaktör, även i fall vi inte uttalar det så. Jag är den drivande i att planera artiklar, strukturera tidningen, lägga ut jobb på frilansare, hämta in bildmaterial från olika källor, korrekturläsa alla texter, skriva bildtexter, vara i kontakt med formgivar-Anders så det inte blir något knasigt layouten, samt skriva mer än hälften av alla texterna i tidningen. Att jag skrev det där med textskrivande sist är ingen slump, det är nog det som tar minst tid.
Tidningen kommer fyra gånger per år och då blir den månaden väldigt arbetsintensiv, typ som förra veckans 10 timmar per dag gånger 7. Resten av årets 8 månader är betydligt lugnare och då jobbar jag oftast mindre än 40 timmar i veckan. Detta nummer, som ges ut 17 september (bra datum), är det första sedan vi köpte hus 1 maj och Astrid föddes 22 maj. Det var alltså första gången jag fick riktigt mycket att göra, samtidigt som jag skulle träna som en elitidrottare, fixa en massa med huset och vara med Ida och Astrid i den utsträckning jag tyckte kändes bra. Jag tyckte inte att det funkade, jag kände mig otillräckligt på alla håll och det har varit några riktigt tuffa veckor. Det märks också på min kropp. Från att ha varit i min livs form i våras har jag nu ont i armbågen, är i dålig form, har svårt att ta i och är helt sänkt i benen. Utan bloggen frigör jag en del tid och tankeverksamhet som jag kan utnyttja på annat håll.
Jag kanske också kan lägga bloggtiden på göra rena jobb. Visserligen är datorn, kameran, idrottsutrustning och idrottsrelatera resor betalt genom den enskilda firman, men att ha en månadslön som är betydligt lägre än ingångslönen för en lärare är inte så fett som småbarnsförälder och husägare.
Hur ser jag på mitt elitidrottande?
Vi tar det idrott för idrott:
Löpning: Förmodligen den sport jag har mest talang för. När jag kom 12:a i Lidingöloppet 2006 och två veckor senare vann Göteborgs Marathon på 2:32 så hade jag inte tränat speciellt mycket, men jag hade varit skadefri hela sommaren vilken aldrig har hänt sedan dess. Jag har kommit tillbaka några gånger, bland annat en halvmara på 1:12 år 2009, men jag vill inte satsa allt på denna sport eftersom jag har haft lite svårt att hålla mig skadefri. Annars tror jag att det hade kunnat gå riktigt bra i löpning och jag känner att jag har mer att ge.
Cykling landsväg linje: Förmodligen den sport jag har minst talang för. Jag kan cykla uppför Sa Calobra på Mallorca snabbare än de flesta, men min spurt är usel, jag är dålig på igångdrag och är feg utför. Jag hade blivit avhängd tidigt i ett SM-lopp.
Cykling landsväg tempo: Jag blev 35:a i årets SM-tävling då jag snittade 42.3 km/h på 50 km med en del backar. Jag skulle kunna bli lite bättre med specialträning, men inte så mycket att det skulle vara värt ett års träning för det.
Cykling mountainbike: Tekniskt är jag värdelös, men på långloppen har det gått ganska bra. Jag blev 16:e man på långlopps-SM i samband med Finnmarksturen förra året, i toppform på en ganska tung cykel. Men där känner jag också en begränsning, topp 10 är en bit bort.
Duathlon: Lag-SM-guld och 31:a på VM. Men det är ingen jag vill satsa vidare på, eftersom det inkluderar högriskprojektet löpning.
Vintertriathlon: 15:e på EM. Det var bara en kul grej, min tredje sport där jag fick representera landslaget. Det är väl dags för mig att erkänna för triathlonförbundet att jag såg mer fram emot EM av andra orsaker än att ställa mig på startlinjen i toppform. Det är ingen sport jag kommer att satsa på.
Skidor: Här är jag inte färdig. Trots att jag har mer talang för löpning har jag alltid sett skidåkning som ”min” sport. Anledningen till att jag fortsätter med elitidrott är att jag har så mycket kvar att ge i skidspåret. Jag har en syreupptagningsförmåga som kan jämställas med många riktig duktiga långloppsåkare, jag vet hur jag ska träna och jag har en SkiErg i källaren. Förra säsongen var min bästa någonsin, men jag måste faktiskt säga att jag hade lite oflyt i de tre Ski Classics-tävlingarna (långloppsvärldscupen) som jag körde: i Jizerska hade jag för mjuk valla så den frös i och jag fick stanna och skrapa av snön under skidorna flera gånger, men blev ändå 29:a, placeringen före Jörgen Brink; i König Ludwig Lauf ledde jag och vinkade in i kameran efter 4 km med knallbra form och grymt glid, sedan bröt jag staven och gled in som 41:a efter att ha åkt större delen av loppet med motionsstavar; i Vasan där jag blev 60:e man hade jag väl kanske inte exakt det glid man vill ha…Bortförklaringar är alltid trist, men jag känner i alla fall att jag har en del kvar att ge. Självklart blir det svårt för mig som jobbar heltid, aldrig vilar mitt på dagen och har barn och hus, jämfört alla dom som är proffs eller dom som bara sätter lite granplantor på sommaren och åker skidor på vintern. Men jag vill inte ge upp mitt underbara liv för att råsatsa och kanske, kanske bli topp 10 i Vasaloppet. Kan jag behålla min kära familj och träna mig till en topp 30-placering mellan Sälen och Mora skulle jag vara supernöjd. Klarar jag inte det kommer jag ändå att titta tillbaka på min ”karriär” – som förmodligen tar slut första söndagen i mars 2014 – och känna att jag har gjort rätt många bra grejer.
Några vanor kvar
Bloggen är nu slut, vi får se om den någon gång kommer tillbaka. Vilka inlägg var bra? Jag måste säga att det jag skrev igår och i förrgår kändes som en värdig avslutning. Jag tyckte även det första jag skrev om Astrid var ganska läsvärt, jag grät nog en liter när jag skrev det.
Jag kommer självklart att sakna bloggandet och framförallt er fantastiska läsare, vi ses där ute!
Idag på förmiddagen ska jag dricka Arvid Nordquist-kaffe, bryggt i en perkulator, kanske med en chokladbiskvi till. Ikväll blir det italienskt rödvin. Om två veckor följer Mora-Nisse med när jag ska till Torsby. Lite vanor måste man ha kvar.
Men jag ska faktiskt avsluta med att bryta en vana, den att aldrig skriva en smiley i ett blogginlägg. Den kommer nu, och den är till just dig 🙂
